Norrköpings Symfoniorkester
Maestro Manzes middag var underrubriken på torsdagskonserten i De Geerhallen och med det fick man med det mesta av kvällens innehåll.
Musik
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Andrew Manze
Solister: Tale Olsson och Andrew Manze, violin
Musik av: Haydn, Bach och Schumann
Dirigenten Manze serverade alltså bl.a Haydns "Middagssymfoni" - Le Midi. Fader Bach representerades av sin ljuva dubbelkonsert för två fioler och av Robert Schumann fick vi höra den 2:a symfonin.
Konsert d-moll för två violiner och stråkar har någonting speciellt. Den spelas ofta, gärna och mycket. Fiolelever på alla nivåer duellerar med sina stråkar för att ta pulsen på varandra. Lite av den känslan - att befinna sig hemma i någons vardagsrum -infann sig under konserten. Tale Olsson och Andrew Manze fäktades inte, däremot samtalade de och möttes i en dialog. Tale Olsson samlad och koncentrerad. Andrew Manze yvigare och mer impulsiv. Det var som en solist fast med två instrument. Den första satsen, ett rungande vivace, släpptes loss med frejdligt musikanteri. Stråkorkestern backade upp och hejade på. Manze serverade några aningen oortodoxa dragningar, som dock piggade upp det hela än mer. Tale Olsson kontrade med stabilt lunkande som säkrade balansen. Det undersköna largot puttrade vidare i lugn och ro och det avslutande allegrot fullbordade det hela med tyngd och tradition.
I Robert Schumanns 2:a symfoni blev det tydligt hur dirigentens entusiasm ger just den frihet åt spelet som märktes kvällen igenom. Orkestern verkar trivas, dirigenten tycker definitivt att det är roligt att arbeta och musiken klingar därefter - stadigt och värdigt med glöd och gnista. I symfonin fanns mycket aktivitet som fick ta sin rättmätiga plats. Manze skulpterade fram formerna ur orkestern som spelade med stil, ja rent av vackert. Speciellt den sista satsen glödde lite extra och det blev ett prydligt avslut på kvällen.
Konsertens inledningsnummer, Haydns lilla "Middagssymfoni", är av ett helt annat slag; slank och nästan spröd musik söker framkomliga vägar. Spelet var framför allt mycket sensibelt, däremot saknade jag ibland fokus när det liksam bar iväg ut i periferin. Flera av orkesterns musiker har rena soloinslagen och Bo-Göran Christians cello och Joanna Markson Falks tvärflöjt värmde på rejält i duetterna med solisten/dirigenten Manze. Anna Sköldh
Så jobbar vi med nyheter