Nobel-priset i besserwisseri

På torsdag kommer Horace Engdahl att öppna dörren och berätta för hela världen vem som får Nobelpriset i litteratur. Det blir inte jag. Mest för att jag inte har skrivit någon skönlitterär bok. Jag är nämligen funtad precis som massor av andra journalister. Mycket snack och liten verkstad. Eller rättare sagt för mycket verkstad. För medan författare runt om i världen skriver den ena mer obegripliga boken än den andra för en läsekrets på ett par hundra personer, med undantag av förra årets vinnare Doris Lessing och några till, så sitter jag på kvällarna och planerar verkstad med min 17-årige son. Om det finns ett Nobelpris för tålmodiga mödrar hoppas jag att jag åtminstone finns med i förhandssnacket.Att prata verkstad med sonen är som att helt och fullt kliva in i hans värld. Han är lyrisk i sina drömmar om hur det kombinerade garaget och verkstaden ska se ut. När det är färdigt. Det är långt dit. Vi är på planeringsstadiet nu. Kollegieblockstadiet. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för sonen. Han lider nämligen av extemt lång startsträcka när det gäller att göra saker. Jag pratar inte om timmar. Inte ens om dagar, eller veckor. Vi snackar år.Jag lider med honom. Jag ser hans vånda. När varje anteckning i blocket kräver en viljeansträngning bortom det mänskliga, ja då lider jag med honom.Och uppbådar allt mitt tålamod. Det är nästan så att han tycker att han ska få Nobelpriset för att han har börjat skriva på en mindmap. Fanns det ett pris i den kategorin skulle jag se till att han fick det. För det är så lätt för mig som har en obefintlig startsträcka att tycka att det bara är att ta sig i kragen och göra det som göras ska. Allt är lätt när man kan det som det så fint heter.Jag skriver hela dagarna, har aldrig haft skrivkramp och har oftast svårt att hinna med att skriva i den takt hjärnan rusar på. Men för den som inte är som jag, som istället är bra på femtioelva andra saker är det ett helvete att bli bedömd utifrån det skrivna ordet.Istället får jag nog säga till sonen att han riktar in sig på Nobelpriset i besserwisseri, där han har en stor chans att kamma hem priset i hård konkurrens med sin mor.För veta bäst är vår bästa kategori. Där är vi verkligt svårslagna. Och under tiden vi jobbar på det priset så ska han med hjälp av bland andra mig få ihop en projektbeskrivning och påbörja sitt årsarbete. Nästa år när han ska redovisa resultatet i skolan är jag övertygad om att han stolt kommer att stå framför sitt egenbyggda garage. Därinne ryms både hans motorcykel och min bil. Bilen som naturligtvis inte är en gammal sliten C3 utan en urläcker Corvette. Och motorcykeln är inte den lilla 125:a som nu står utanför vårt hus. I garaget ryms också allt man kan tänka sig i verktygsväg. Och det är naturligtvis ordning och reda på varenda liten pryl. Jag är faktiskt mer övertygad om att blir så än att Horace öppnar dörren och berättar att mor och son Hanell i år får dela på Nobelpriset i...svammel.

Information till våra läsare

Nobel-priset i besserwisseri