Nisse & Kerstin håller hus i Skatan
Några skator bygger i tallens topp. En skata håller koll i ett fönster, ett skatpar är delar av en ljusstake.Stället vi besöker heter Galleri Skatan och så är det nog med det.
Nisse Sandström och Kerstin Hedman bor i skogen, i Kalbo, bort mot Reijmyre. Med det egenbyggda Galleri Skatan kan de visa sin konst, textila bilder i gobeläng av Kerstin och måleri av Nisse. Men det roligaste av var nog själva byggandet, anser Nisse. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto:
Det finns höns här också, några stycken. Ett par katter. Blommor av alla slag, lite här och där där det finns jord.
Det ser kolossalt idylliskt ut. Tills man kommer in. Där ser det ut som paradiset självt. Kyrksalen är vardagsrummet med plats för alla verksamheter, prång, extrautrymmen, här pågår saker överallt. Ett boende för kreativa människor.
- Jag jagar inte jobb längre, säger Kerstin, det får komma som det kommer och det funkar bra.
Hon gör bildvävar och har utställningar, ibland tillsammans med Nisse. Senast var det i Rönninge, för ett par år sedan på Konstforum. Nåt är på gång. Med Kerstins rötter i Norrköping och Nisse som barnfödd i Katrineholm har de rottrådar lite överallt i trakten. Som många "på landet" känner dom många boende omkring. Nyss var de en del av konstrundan runt Tisnaren - en helg som numera är tradition och där flera av deras vänner finns.
Men Nisse reser fortfarande en hel del, spelade nyss på Nalen, sen på något som heter Glenn Millercaféet.
- Sen kör jag hem, skönt att varva ner med körningen på natten.
Jam på gården
Alla gamla musikerkompisar är aktuella. Turnéer, festivaler, konserter. Nyss var det jamsession med musikeleverna från Åsa folkhögskolas musiklinje, i sommar blir det konsert hemmavid, en Corneliskväll till exempel, Nisse spelade med honom ett tag på den tiden.
Nu är galleriet färdigt, ett hus vid sidan av, rött och vitt med gamla fådda fönster, överraskande gluggar och utan symmetri. Bara vackert.
Så så kan man bo, det är billigt säger dom, om man kan hitta nåt i gränstrakterna och eldar med ved. Närmaste stad är Katrineholm, men dom föredrar Norrköping.
- En underbar stad, där finns allt. En verklig kulturstad också, fastslår Nisse. Vi gillar att gå på Crescendo, kammarmusikkvällarna är fantastiska.
Fast ibland går utflykten till Viberga.
- Skönt, för då behöver man inte klä om, säger Kerstin.
Nu är det sol och årets vackraste tid. Men mörkret då, kylan?
- Nä, det går bra säger Nisse. Tystnaden, den har vi vant oss vid.
- Njae, det där med mörkret kan jag känna av, som ett stråk nån gång i november, jag vill gå på ett vanligt fik, minns Kerstin. Mörkret kanske blir lite svårare med åren, men det får uppvägas av det som är bra här.
Tystnaden kan brytas av saxen när Nisse övar men det gör han inte varje dag nuförtiden.
Det allra bästa
Vi frågar vad som är roligast här i livet.
- Att bygga, säger Nisse. Det är fantastiskt. Kerstin gör ritningar och jag bygger, det är så underbart när det stämmer. Det gillar jag. Och visst, på spelningarna, när allting stämmer, det gör det ju inte alltid, det ska det ju inte heller, men det är fina stunder när det blir så.
- Jag kan väl få kickar i mitt jobb också, säger Kerstin, men allra mest tycker jag nog om att inreda, att ställa i ordning galleriet har varit jättekul.
Båda har varit lärare, Kerstin på Åsa folkhögskola där hon startade en textillinje, Nisse på Musikhögskolan i Stockholm, där blev han i nio år. Det var en tid i livet. De har känt varandra sen ungdomen när Nisse spelade i Norrköping ibland, sen har båda haft familjer, vuxna barn rinns runtomkring dem.
I tio år har de bott ihop.
- Det är bra att man har hunnit komma en bit, man har större tolerans nuförtiden, säger Kerstin och menar att det nog går åt. Men hon ler. Och tillägger:
- Man måste också bestämma sig. Att till exempel göra det som är roligt och ta vara på det först. Så kan man lätta på gamle Chucken (Berry) när man måste dammsuga, då går det lättare.
Nisse skrattar åt det som låter som en diskussion som gått några varv. Så pratar han om att han börjar få lust - och tid - för sitt måleri igen. Han har legat lågt där ett par år.
- Vi får se. Jag älskar såna som Xet och Hilding Linnqvist, men det är svårt att vara naivist i längden ...
Han visar en målning av hustrun och katten, en mild, rofylld tavla.
Nog ser det ut som kärlek alltid.
Så jobbar vi med nyheter