Utan att märka det hade jag blivit näst intill besatt. Nej, det har varken med kärlek, sex eller träning att göra. Om det vore så väl. Jag har fastnat i en tv-serie som jag slukar som en törstig hund.
Jag sitter i min lägenhet med en dvd-box i min hand, första säsongen av Desperate Housewives. Likt en rökare som fumlar med cigarettpaketet stoppar jag i skiva efter skiva i min dvd-spelare och tittar på avsnitt efter avsnitt om de desperata hemmafruarna. Ser hur vackra Gabrielle har sex med sin mycket yngre trädgårdsmästare, hur Lynette helst av allt skulle vilja byta bort sina odågor till barn, hur Susan desperat letar efter en man och hur Bree går in med hela sin själ i att vara så perfekt att till slut ingen orkar vara med henne.
Jag insåg att mitt sug efter nästa avsnitt hade gått för långt när jag började gå upp tidigare på morgonen för att hinna med ett extra avsnitt innan jag går till jobbet, ofta slutar det med att jag pressar in två avsnitt och skippar frukosten. Mina vänner reagerade när jag stannade hemma för att städa tredje dagen i rad. Eftersom min lägenhet knappt är större än en skokartong tyckte de att det lät så orimligt att de bestämde sig för att göra ett besök hos mig för att se hur det stod till och fann mig nedkrupen i sängen med en påse kakor i ena handen och fjärrkontrollen i den andra. I lägenheten såg det ut som att en buffel gått bärsärkargång.
Min fascination för serien fick mig att börja fundera över vad det egentligen var som trollbinder mig så mycket att jag föredrar att ligga hemma och gotta mig i karaktärernas liv istället för att ge mig ut och leva mitt eget.
Ganska snart kunde jag överge tanken att det var underhållning jag behövde. Min egen vardagsdramatik räcker och blir över. Det kan inte heller vara att serien är så otroligt bra att den i sig är beroendeframkallande, för (något skamset) kan jag erkänna att det här inte är den första gången jag fastnar i en amerikansk serie. Av någon anledning är det alltid amerikanska serier, men det kan inte heller vara den amerikanska kulturen som lockar. På tv vimlar det ju amerikanska serier och långt ifrån alla dem får mig på fall och visst är USA ett intressant land, men knappast bättre än vackra Sverige. Det handlar alltså inte om att drömma sig bort.
Så slog det mig. Jag finner en njutning av att se hur underbart förvirrade, misslyckade och dramatiska karaktärerna är. De får mig att känna mig okomplicerad och normal och genast känns alla mina problem som de mest obetydliga bekymmer som finns.
Jag kan erkänna att mitt serietittande har gått lite överstyr och hädanefter tillåter jag mig bara att tacka nej två gånger i veckan till utekvällar och fika på stan på grund av DH. Men jag inser också att så länge det bara handlar om låtsaspersoner i en tv-serie som jag njuter av att se plågade kan jag vara lugn. Tanken på att det gör mig till en hemsk människa skjuter jag undan med gott samvete och tackar istället de fantastiskt överdrivna serierna som får mig att skratta och gråta och må så fruktansvärt bra.