Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

När A Camp hittat rätt blir det här nästan för bra

A Camp Kristofer Åström  Flygeln  Så gott som fullt

Kultur och Nöje2009-04-11 03:00
Åsa Hanell
Det är sällan förbanden nämns i recensioner, men Kristofer Åström med band bör vara ett undantag. Först låter de som vilket garageskramlande band som helst, men sedan bryter både musik, och kanske framförallt Åströms röst igenom filtret i mitt recensionsöra. Jag vill höra mer. Istället aviseras en halvtimmes paus innan A Camp ska kliva på. Visserligen tar det sin lilla tid att bygga upp den scen som mer påminner om det rum där Sally Bowles och Cliff huserar i musikalen Cabaret, men att låta publiken vänta känns snudd på oförskämt. Å andra sida känns det oerhört proffsigt när Nina Persson kliver in på scenen med ett glas vitt vin i handen. Nonchalant, divigt och mycket långt från svensk lagomhet. Det är bohemiskt, välregisserat och ljuset är porrsnyggt rött. Tillbaka på 1920-talet och så lite europeisk dekadens. Showen kan börja. A Camp får inte riktigt snurr på vare sig sig själva eller publiken i början. Det låter bra och ser bra ut, men det saknas något. Eller om lokalen är för opersonlig. Det känns nämligen som om A Camp vill vara betydligt intimare med oss än vad Flygeln tillåter. Hade de istället stått på scen på Crescendo tror jag de hittat rätt på en gång. Nu dröjer det en bra bit in i spelningen innan vi är bekväma med varandra. Låtarna på senaste plattan Colonia är precis som Nina Perssons tidigare textmateriel - det är så mycket mer än ord. Det är berättelser. Och det var berättelserna som först fick mig att fastna för Nina Persson. Att hon sedan har utvecklat sin flickspäda röst från trallande småländsk till rockigt New York är helt i min smak. Fram träder en rockens Lisbeth Salander, som till sitt yttre en späd varelse, men som fullständigt exploderar när rösten bär hela vägen. Och den sätts verkligen på prov i kväll och Nina Persson har en omisskännlig röst som tillsammans med A Camp kommer erövra stora delar av världen på sin turné. Niclas Frisk och Nathan Larson har fått spelglädje också utanför studion och Larson verkar må som en prins hela kvällen. När Nina Persson släpper in Kristofer Åström som gäst i duetten "Golden teeth and silver medals" är det starten på en spelning som varken publiken eller A Camp vill ska ta slut. När Nina Persson ber oss ställa oss upp är vi långt från nödbedda. "Stronger than Jesus" får oss att dansa och vi fortsätter genom extranumret av den gamla Bowielåten "Boys keep swinging" och först när det sista extranumret tonar ut och ljuset tänds förstår jag på riktigt hur bra spelningen var. Andra halvan var kanske till och med för bra för Sverige.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje