1994 bestod nämligen inte bara av vakna nätter framför fotbolls-VM i USA för min del. Jag, med en höjdrädsla som kulminerar bara jag tittar ner från kupolen mellan varuhusen, tog mig upp på Sveriges högsta topp, Kebnekaise sydtopp. 2104 meter över havet. Det är högt. Skithögt!
Som vanligtvis inte speciellt religiös bad jag högre makter att ta mig ner, där jag stod inför ett stup som bara jag skriver om det gör tangenterna kladdiga av handsvett.
Men hur uttjatat uttrycket ”om man utsätter sig för sina fobier så övervinner man dem” än är, måste jag slå ett slag för det här och nu.
Min hemskaste stund på jorden (eller berget?), när jag stod där vid stupet, för det är det nog fortfarande, och lyckan av att ta mig ner (behöver jag ens skriva att jag gjorde det?) fick mig att sträcka lite extra på min tonåriga, rangliga rygg.
Jag hade klarat det och även om det var Gud eller någon annan däruppe som hörde bön så var det ändå jag, med darrande ben och yrsel i hela huvudet, som klättrade ner för stupet, satte mig på min regnbyxbeklädda rumpa och gled nerför glaciär efter glaciär ner till fjällstationen. Det kan ingen ta ifrån mig.
De allra flesta som bestigit Kebnekaise har fina, soliga kort med glada anleten från toppen. Stolta att ha tagit sig upp till denna vidunderliga utsikt med stup rakt ner på alla håll och kanter.
Den enda bild som jag fastnat på sitter jag bakom ett sådant lyckligt ansikte, krampaktigt hållandes i snön och tittar någonstans med mina skräckslagna ögon där den vidunderliga utsikten och stupen inte syns. Typ mina skor. Man kanske kan undra hur i hela friden jag hamnade där och det undrar jag också ibland.
Mina föräldrar råkade ”utelämna” vissa detaljer om stup och klättring. ”Vi ska gå över glaciärer och sedan kommer toppen” berättade de under vår fjällvandringssemester på Kungsleden. Jag funderade inte mycket mer på det och nyfiken och intresserad av nya upptåg hängde jag med. Hallå!! En bergsbestigning utan klättring?
Jaja. Jag får väl skylla på en tonårings tankspriddhet. Eller nåt. När vi närmade oss toppen och det där stupet jag redan beskrivit, gick det upp ett ljus för mig. På guidens fråga om det var någon som kände sig lite rädd var jag på hugget och ställde mig först i kön. Tog rygg på en van guide och snart var vi uppe. Utan att titta ner.
Kan säga att det var väldigt skönt att komma ner. Känna marken under fötterna. Tanken på att jag aldrig behöver göra om det var magisk. Hur det har påverkat mig kan jag aldrig veta, för jag har ju liksom levt med erfarenheten. Men i vissa situationer där jag utmanats har jag nog tänkt både en och två gånger på den där sommaren 1994 och sträckt lite extra på ryggen. I made it!