Det finns något svävande och drömskt i Palpitations musik.
Något som faktiskt bara förstärks när duon uppträder under rött porrklubbsljus inför en, låt oss säga fåtalig och golfapplåderande publik på Hugos.
Inramningen och damernas tafatta hållning där soundcheck plötsligt övergår i konsert och där de ömsom stirrar nervöst på sin publik, ömsom granskar sina skor skulle lätt ha kunnat få bubblan att spricka. Få det mystiska Palpitation som finns att höra på skiva att gå upp i amatörmässig rök på livescenen.
Men så sker inte.
Istället fortsätter duon att vara en avig indiepopmaskin som det är svårt att få något bergsäkert grepp om.
Kanske beror det på att det låter ungefär likadant som på skiva och att den osäkra bristen på interaktion med publiken gör att det hela framstår som aningen introvert. Kanske beror det på att Maria Vejde och Ebba Carlén har en uppsjö av väldigt bra låtar (det mesta under den korta konserten hämtas från det självbetitlade debutalbumet som kom ifjol) att luta sig mot.
De förinspelade trummaskinskompen dånar, de två tjejernas gitarrer harmonierar snyggt med varandra och framförallt imponerar Vejdes annorlunda sångröst som inte tappar minsta lilla nyans av att gå från studion och ut på livescenen. Gruppen håller sitt sound helt och hållet intakt.
När de sedan kliver av scenen utan minsta lilla antydan till att vilja bjuda på några extranummer ligger det mystiska skimret kvar över lokalen.
Lysande svårtolkat eller bara amatörmässigt?
Ibland är det som ni vet väldigt svårt att peka ut var den där skiljelinjen egentligen går.