Musiken i tjänst hos politiken
MUSIKEN I POLITIKENStefan BohmanCarlssons
Stenhammar som dirigent. Teckning från 1920 av Ture Nerman. Illustration ur boken.
Foto: Fotograf saknas!
Den sista frågan syftar naturligtvis på den välkända EU-trudelutten ur Beethovens nia. Symfonin var från början tillägnad Fredrik Wilhelm II av Preussen. Sen genomgick den skiftande öden. 1905 var den revolutionär för att därefter bli segersång åt den tyska högern varefter nazisterna tog över den. Efter Hitlers nederlag spelades den på DDR:s partikongress 1946.
1967 spelades melodin till ära för den nya europeiska handelsorganisationen och 1972 blev den officiell hymn för EEC, senare EU. Beethoven hade dött redan 1827 och slapp att bli tillfrågad.
<B>Kompositörernas avsikter</B>
Ibland har musikskaparna haft politiska avsikter, ibland inte. Sibelius andra symfoni gjorde succé 1902 och fick nationellt symbolvärde trots att han själv förnekade alla politiska motiv. Stenhammars Sverige skrevs när vi hade slitningar med Norge. Han hade en klar avsikt, han ville väcka oss och göra oss mer svenska.
Verdi arbetade medvetet politiskt. För honom gällde det Italiens enande i kamp mot Österrike. 1842 gav han Italien en egen frihetssång, Va pensiero. Han beställde ett libretto som skulle betona italienarnas enighet och fick La battaglia di Legnano. Själv blev han den ikon som det italienska folket behövde för sin nationella stolthet.
Operakonsten hade nationell betydelse i många länder. För Hitler var Wagners operor viktiga. I Sverige satsade Gustav III rejält på operan som politisk scen. Han hade legitimitetsproblem och ville hävda släktskap med Gustav Vasa. Hans opera Gustav Vasa blev en framgång.
<B>Oärlig musik överlever inte</B>
I det kommunistiska Sovjet togs konstmusiken på allvar. Sjostakovitj´ tolfte symfoni är en beskrivning av Oktoberrevolutionen och dedicerad till minnet av Lenin.
En som verkligen jobbade med problemet politisk musik var Prokofiev. När han försökte lägga sin musik tillrätta blev han tråkig. När han skapade fritt gjorde han succé i både öst och väst som med baletten Romeo och Julia. I Pravda skrev han: Oärlig musik överlever inte.
För nazisterna var juden Mendelssohn ett problem. Nazistiska musikvetare försökte visa folket hur fel han lät, eftersom folk inte själva kunde höra det. Judar skrev musik för att tjäna pengar och var bara bra på att imitera. Men Mendelssohns musik till exempelvis En midsommarnattsdröm levde sitt eget liv, den gick inte att ta kål på.
<B>Vad är lätt och vad är svårt?</B>
1940 kom Anton von Webern med tolvtonsmusiken, obegriplig då liksom för de flesta nu. Webern läste Mein Kampf, beundrade Hitler och avskydde både England och Frankrike, men det hjälpte honom inte. Han hamnade ändå på utställning bland ?degenererad konst?.
I Sovjet fortsatte anspråken på kulturarbetarna även efter Stalin. 1957 sa Chrusjtjov: Vårt folk behöver litteratur, konst och musik som speglar arbetets storhet och kan förstås av dem som arbetar.
Musiken måste vara tillgänglig för att fungera i politiska sammanhang, eller för att alls nå ut. Det finns en strävan hos nutida kompositörer av konstmusik att skriva mer publikt, säger författaren. Vi kan iaktta det hos vår egen Lars-Åke Franke-Blom som allmänt ansetts svår men som senast i operan om Harry Persson blev njutbar även för mer otåliga lyssnare.
<B>Vad är kulturarv?</B>
För Brahms, Brückner, Mahler och andra spelade folkmusiken en viktig roll. Under romantikens 1800-tal började man småningom peka ut nationalsånger och även nationalinstrument. I Sverige segrade Du gamla du fria över biskop Thomas Frihetssång. I det multinationella Sverige lever tanken på det typiskt svenska kvar. Det visar en motion (s) till riksdagen 2001 som ville göra nyckelharpan till nationalinstrument för att den har ?en klang av den svenska själen?.
Vad som är kulturarv är troligen en klassfråga liksom allt annat. I den svenska arbetarrörelsen bröt det tidigt ut kulturstrider som den mellan August Palm och Hjalmar Branting. Palm skrev och undrade hur man kunde begära att ?arbetare skola intressera sig för upplysning, när de sakna bröd?. I samma tidning, Social-Demokraten, skrev Brantings hustru Anna musikrecensioner som knappast någon arbetare förstod. Efter konserterna gick hon och maken på guldkrog, vilket man kan se på bild i boken.
<B>Och vad är folkbildning?</B>
Professorssonen Branting ville få arbetarna att framstå tillräckligt salongsfähiga för att kunna anförtros riksdagsmandat. Sen kom ABF 1912 med en seglivad finkulturell syn. Där förordades länsorkestrar som kunde dela upp sig i stråkkvartetter ?och resa ut i bygderna och ge konserter?.
Så sent som 1952 stod det i ABF-broschyren Anvisningar för instrumentstudiecirklar att ?dragspelet i regel leder till fattigare kontakter med musik än instrument som fiol, cello och piano?. Och sånt som folk verkligen spelade - munspel, banjo och cittra - skulle ?bortfalla?. Jazz kunde inte accepteras.
Här hänvisar Stefan Bohman till sin egen doktorsavhandling Arbetarkultur och kultiverade arbetare, som han snarast borde skriva en studiehandledning till åt ABF.
Under 1900-talets gång har publiken vidgats och blivit mer anonym samtidigt som konstmusik och populärmusik alltmer skilts åt. Den viktigaste nationella musikmanifestationen är numera kanske att vinna Eurovision Song Contest. Se där en politisk scen av i dag! säger Stefan Bohman.
Själv tänker jag på den svenska proggmusiken som legat lågt ett tag men kan vara på väg tillbaka. Om den kan man läsa i Håkan Lahgers bok Proggen (Atlas pocket 2002), men det är en annan bok och en annan historia.
Så jobbar vi med nyheter