Musik
FörstklassikerNorrköpings SymfoniorkesterDe Geerhallen NorrköpingDirigent: Lü JiaSolist: Espen Aareskjold, trombonMusik av L-E Larsson, I Lidholm. B-G Sköld
Ur programmet var det förstås uruppförandet av Bengt-Göran Skölds Konsertfantasi för trombon och orkester som väckte störst intresse, både på förhand och på plats. Trombonisten Espen Aareskjold har fått fantasin personligt utformad efter sitt namn. Tonsättaren själv berättade i introduktionen om hur han omformat namnet till ett sifferchiffer som gav det tematiska material musiken sedan kretsar kring. Väl så långt framme i processen kommer idéerna färdiginstrumenterade, enligt Bengt Göran Sköld och just där befann vi oss under konserten när verket skulle sjösättas.
En massiv ljudmassa förberedde trombonens inledande presentation, sedan fick vi korta, klatchiga klangsjok serverade i suggestiva rytmer. Musiken var av den sorten man blir glad av. Tonerna liksom bara dansade förbi, fångades i flykten i fräsiga förhållningar med framåtlut och djärva infärgningar. Bleckets ettriga kaskad understödd av ivrigt träblås pockade på. Ett extra plus för de stora, färgrika klangerna och den behagliga melodilinjen hos solisten. Aareskjold hade ett fantastiskt framåtlut i sitt spel och plockade hem alla de nyanser som hängde i luften. Solostämman integrerades i orketsersatsen, men tilläts ändå sticka ut och den platsen tog solisten fasta på.
Ytterligare trombonsolo-triumfer firades i Concertino för basun och stråkorkester av Lars-Erik Larsson. Här hade trombonen en genomskinlig ton med ett legato som sirap. Det fanns precision och dynamik och en perfekt tonbildning, vilket märktes inte minst i den andra satsen som med beteckningen aria blev just så sångbar man kan önska sig. Orkesterns sammanfogade spel under Lü Jia gav stadga.
Ingvar Lidholms Musik för stråkar är surrande, energirik musik med tighta klanger som smiter åt och håller in överallt. Musiken kan sägas innehålla ett oroligt lugn, eller kanske tvärtom - en lugn oro. Orkestern spelade uppåt, framåt och vidare och gjorde musiken alldeles lagom baktung.
För att knyta ihop den "nutida" musiken med sina historiska rötter hade vi Brahms och hans 4:e symfoni till hjälp - hemtamt men samtidigt hissnande slitstarkt. Orkestern spelade med muskler och stadig botten. Särskilt den sista satsen blev tung och riktigt dammande med träblås som manade på till en öppning. En osannolik koncentration av spelet mot slutet ledde till att finalen blev en eruptiv kraftkälla.
Så jobbar vi med nyheter