Musik för maskiner - 40 år för tidigt

Eller snarare tvärtom: brist på fantasi verkar sätta gränser. Kanske har det blivit för lätt, kanske behöver kreativitet motstånd för att blomstra? Låt oss ta rockmusik som exempel. Många tror ju att samplingstekniken är en produkt av datorer med klippa-klistrafunktion. Icke. Det första instrument som utgick från tanken att använda inspelade ljud är mellotronen som bl a Beatles, King Crimson och Genesis använde. Ett monster, framsprunget på 60-talet, som egentligen var en gigantisk bandspelare med tangenter. Varje tangent är kopplad till en bandslinga som har t ex stråkar eller kör inspelad. Mäktigt sound men tung, känslig och ömtålig. Samplingsidén fanns där och man gjorde vad man kunde under rådande omständigheter. Gitarrer har det experimenterats flitigt med. Ett exempel är gitarristen Robert Fripp som på 70-talet i brist på modern teknologi byggde om och smällde ihop två rullbandspelare som spelade in och spelade upp med fördröjning. Detta gav honom möjligheten att lägga lager på lager av gitarrer för att skapa atmosfärisk, minimalistisk musik. Idag är det en lätt match med digitala delays och loopar men jag har fortfarande inte hört maken till Fripps analoga experiment. Vi får inte heller glömma Godley & Creme, de två 10cc-medlemmarna som hoppade av den framgångsrika popgruppen för att lansera sin uppfinning "gizmo"; en apparat som fästes vid elgitarrens stall och som bestod av sex motordrivna hjul som snurrade mot strängen när man tryckte ner knapparna. Av detta uppstod en ofta violinlik effekt som användes flitigt på duons mycket okommersiella trippelalbum "Consequenses". Vinnaren i klassen "före sin tid" måste ändå den amerikanske kompositören Conlon Nancarrow vara. Hans musikaliska idéer om tempots roll i musiken ledde honom på 1940-talet till att anskaffa en speciell utrustning för att manuellt stansa ut hål i pianorullar till självspelande pianon. Alltså musik för maskiner 40 år före datorns inträde. Musiken han skapade på detta sätt är i princip omöjlig att spela för mänskliga musiker. Ett underbart stycke är "Study no 21, canon X"; den börjar med en långsam melodi i basen samtidigt som en melodi i diskantregistret går så vansinnigt fort att man knappt uppfattar det. Sedan accelererar basen långsamt medan diskanten saktar ned. De både stämmorna möts en kort stund innan basens tempo drivs upp till en makalöst aggressiv final. Idag vore det en barnlek att realisera sådana här idéer med hjälp av kraftfulla datorer. Men, å andra sidan, finns inga kreativa visioner spelar det ingen roll vilka verktyg man har. Det är kanske inte så dumt att behöva kämpa lite.

Information till våra läsare

Musik för maskiner - 40 år för tidigt

Vi lever i den digitala tidsåldern. Möjligheterna är oändliga med dagens datorer, det är bara fantasin som sätter gränserna. Men med tanke på det rådande tillståndet i de sköna konsterna så verkar just det vara problemet.