För att vara en verklighetsbaserad historia är "Fäktaren" en mycket drömsk skildring. Skitig, kal estnisk småstad under hård kommuniststyre blir vacker. Snön glittrar, solen skapar kontraster, de flesta inomhusmiljöer är upplysta av dagsljusets intrång. Skymningsljuset används effektivt för att illustrera välbehaget som vanliga livet ger huvudkaraktären.
Fäktaren Endel Nelis är en estnisk man som blivit rekryterad av nazityskland under andra världskriget. Ester gjorde detta då de hade längre konflikt med Sovjetunionen. Männen var inte bland fronttrupper utan arbetade med säkerhet. Det hjälpte inte när Stalins terror grep tag om Sovjet, då skulle de som gjort sig skyldiga till att kämpa mot landet få betala priset. Därför valde Nelis att ta sig ut till landsorten för att leva under radarn och inte dra uppmärksamhet till sig. Han tar arbete som gymnastiklärare. Där förväntas han också anordna fritidsaktiviteter till ortens barn. När han mot rektorns avrådan väljer fäktning börjar problemen att samla sig. Fäktning anses inte vara en sport för arbetare. Alla som stödjer fäktningen rapporteras till skolmyndigheten. Många av traktens barn saknar fäder då dessa tagits till sibiriska läger eller försvunnit. Därför knyter de an till Endel Nelis som fadersfigur. Träningen ger resultat och barnen vill tävla nationellt. Problemet är att tävlingen anordnas av staten och äger rum i Leningrad.
"Fäktaren" är en historia som berättas på ett rättframt sätt. Dramaturgin är enkel, går från A till Ö. Vilket inte är en nackdel. Berättelsen är viktig och dess tillgänglighet kan göra att fler nås av den. Känslan av förtryck lyser tydligt igenom även om brutalitet saknas. Inga scener från fångläger eller krig finns, däremot förtvivlade ögon och slitna ansikten. Tidigt i filmen påminner den om "Döda poeters sällskap" blandat med kulissen av "Child 44". Endel är inte samma typ av person som John Keating, hans förmåga att inspirera ger sig uttryck på andra sätt än ren charm. Liksom Keating ger han mycket av sig själv men mer lågmält. De risker han tar är också mycket större. Att gömma sig från staten, som kontrollerar allas liv, handlar om en helt annan spelplan än risken att förlora ett arbete. Båda filmer är också mycket gripande.
Mest framstående vid sidan om historien är Tuomo Hutris stundtals undersköna fotoarbete. Att matcha innehållet med ett så pass ljust foto förstärker och lyfter "Fäktaren". En teknik som genialiskt sätter kärlek och uppoffring i centrum.