Ministern och jag

Jag skulle ligga där och tänka på ... äsch det finns ju inte så många att tänka på. Dessutom - hur kul är det egentligen att göra såna där vanliga saker som att ta en fika med Uffe. Det är som att drabbas av tillfällig fantasibrist just då. I vaket tillstånd kan jag komma på mycket, mycket intressantare saker att göra än att dricka kaffe.Vi var väl inte världens mest väntade par - Thomas Bodström och jag. Men den kärleken den kärleken. Visst hade jag mina betänkligheter i början. Vad var det han såg hos mig egentligen? När vi först möttes lufsade jag omkring i blåställ och urtvättad lila t-shirt. Jag minns faktiskt inte alls vad han hade på sig. Kanske en ful slips - troligtvis. Och ändå. När folk vi kände såg oss tittade de förvånat, men sen var det som om de insåg att vi var rätt självklara tillsammans.
För mig är det inget konstigt eller märkvärdigt eller så. Fast jag fattar ju att andra kan tycka det. Som när jag klev av spårvagnen samtidigt med Ulf Lundell. Jag tyckte inte att det var konstigt eftersom vi skulle ta en fika ihop. Men det blev ett jäkla hallaballå. Det tog en bra stund att ta sig förbi pressfotograferna, journalisterna och annat löst folk. Vi hann knappt dricka ur kaffet förrän han var tvungen att gå. Jag tror att han skulle hämta sin yngsta dotter Sasha på dagis.
Inget konstigt alltså. Men till och med jag börjar undra hur det kommer sig att jag flera gånger vaknat och upptäckt att den som jag delat natten med är en kille på jobbet.
Lyckligtvis är han och Thomas och Uffe helt ovetande om att de har eller haft nån form av förhållande med mig. Och riktigt hur de här förhållandena uppstår fattar inte jag heller. Fast det är fantastiskt. Tänk så mycket man kan få vara med om om man är en drömmare. Så många människor jag får träffa. Oftast är det människor som jag känner eller har känt. Det är häftigt att kunna träffa dem igen och prata om allt möjligt. Efteråt känner jag mig väldigt tacksam. Sen finns det andra tillfällen när jag vaknat och känner hur jag rodnar bara jag tänker på vad som hänt under natten. Ibland kan det faktiskt ha varit riktigt pinsamt. Det är då det är skönt att allt bara var en dröm. Lika retligt som att det andra gånger bara var en dröm. Om än så verklig.
Tyvärr tror jag inte att det går att bestämma innan vem man ska gå till sängs med, för då skulle jag ligga där och tänka på såna som Glenn Strömberg. Ni vet människor som det är högst osannolikt att man kommer att springa på i lunchrusningen i Finspång. Det sägs att drömmar är ett sätt att sortera vardagens händelser, vilket får mig att undra vad jag går omkring och tänker på hela dagarna. Det är i alla fall inget som stavas kändisar eller politiker. Den avdelningen lämnar jag till andra. Dessutom är det så att jag har en alldeles egen AIK:are att dela säng med, så jag lämnar nog tillbaka ministern till sin familj, var nu de höll hus den där natten.
Och Lundell - han börjar verkligen bli gubbsjuk och verkar mest av allt vara en av Stockholms alla navelskådare. Han kan sitta där ensam i sin stora våning och kanske, bara kanske, kan han skriva nåt nytt och bra. Fast det är klart att jag skulle inte ha något som helst emot att dela en flaska rött med Strömberg nån novembergrå natt. Då skulle vi kunna bjuda in Bodström också så kan vi prata fotboll alla tre...

Information till våra läsare

Ministern och jag