"Ibland känner man för att göra något helt nytt, att få känna sig inspirerad igen". Så motiverar Petra Marklund övergången från engelska till svenska.
Det ska låta lite spontant, sådär, men är förstås allt annat än någon slump. Sedan det folkliga genombrottet i Så mycket bättre 2010 har en utstuderad omdaning skett. Septembers ytliga dansgolvshits har ersatts av personliga poplåtar med emfas på text och budskap.
Och det som avhandlas på senaste plattan Inferno från i höstas är förstås hjärta och smärta, livets upp- och nerförsbackar. Längtan, sorg och svek är ledorden. Petra Marklunds framtoning har sedan skivans första singel, Händerna mot himlen, hållt en solid och konsekvent stil.
Showen är proffsig, sången sedvanligt stark och femmannabandet låter klanderfritt. Men det blir aldrig riktigt intressant. Griper aldrig tag. Några låtar, som Fred, har fått en betydligt tyngre och rockigare kostym på scen, men för det mesta lyser överraskningarna med sin frånvaro.
Kents frontman Jocke Berg skrev och producerade på Inferno, och det märks inte bara musikaliskt. Ljussättningen och Marklunds avskalade, helsvarta klädsel för onekligen tankarna till Eskilstunabandet.
På en dryg timme är konserten över och under sista ordinarie numret, hitsingeln Händerna mot himlen, tänder publiken till för första och sista gången denna afton.
Extranumren, Mauro Scoccos Himlen från Ratata-tiden och Infernos inledande Easy come, easy go, är finstämda men går i föreställningens tecken och lämnar inget djupare avtryck.
Petra Marklund har något nytt på gång, men vägen är lång ännu innan det blir riktigt intressant.