Märgfyllt uruppförande och flödande musikalisk energi
De Geerhallen NorrköpingNorrköpings SymfoniorkesterDirigent: Mats RondinSolist: Anna Lindal, violinMusik av Igor Stravinsky, Marie Samuelsson och Antonín Dvorák
Marie Samuelsson heter tonsättaren som skrivit Bastet solgudinnan. Konserten, som är beställd av Sveriges Radio P2 och Svenska Rikskonserter, är skriven till Anna Lindal som uruppförde verket ikväll med Norrköpingssymfonikerna och Mats Rondin.
Bastet solgudinnan - violinkonsert tar vi oss in i med hjälp av orkestern som presenterar själva ljudmaterialet. Fiolen fångar upp klangerna och utvecklar det skenbart sköra. Energin börjar flöda och nu - nu är musiken på väg! Här hamnar vi i ett fantastiskt flöde av mäktig musik som melodiöst och pockande tar ton. Det eruptiva får en nästan skir överton i en snyggt formulerad övergång. Solostämmans auktoritet blir liksom självklar tack vare en levande dialog med orkestern. Eller är det en diskussion? Nåväl, jämvikten finns där och det är just då som det kreativa flödet tillåts flyta fritt. Mats Rondin mejslar ut och skulpterar sina musiker.
Anna Lindal äger en mäktig klang i sin fiol. Många av de långa löpningarna fick extra pondus just genom hennes sätt att tynga ner det lättflytande. Hon liksom hängde en liten, liten gnutta, men bara precis så lagom att det inte tippade över. Samtidigt som spelet var fysiskt och mycket konkret var det fullt av övertoner både på det mentala och det tonala planet. Det rytmiska pockandet mot slutet där livfull orkestersats möter glittrande solostämma inbjöd till samtal eftersom kraft och energi formligen sköljde över oss. Jag tänker på Bastet solgudinnan som stor och mäktig musik, andlöst spännande.
I skenet av detta kanske bedömningen av det övriga programmet blir något skev. Stravinskys Concerto Dumbarton Oaks är ren och fräsch musik med jazziga övertoner. Elastiskt och snabbt växlade man spår mellan de olika inriktningarna. Stram dynamik och pockande accelerando fick plats på i samma takt. Ändå kändes 15-mannaorkestern med stråk och träblås lite blek, men som sagt, det kan vara resultatet av att den märgfyllda Bastet spelades efteråt.
Dvoráks 8:e Symfoni är maffig blodfylld musik som bara är att ta emot. Kvällens framförande var korrekt men lite trögflytande i de långsamma partierna. Efter en fladdrig start hamnade vi i en ovanligt allvarstyngd andra sats. Tredje satsen spelades prydligt i allt väsentligt. Finalen var lite luddig och dimmig i konturerna men farten var det inget fel på. Sammanfattningsvis kan sägas att framförandet av Dvorák var bra i det som fläktade, men i övrigt lite småsegt.
Så jobbar vi med nyheter