Det var tidigt 90-tal som var på väg mot mitten och vår familj hade bott här några år. Efter att ha plingat på ett piano hos familjevänner hade jag lärt mig själv basnoter. Vet inte riktigt hur det gick till men jag lyckades gå några lektioner på terminsslutet på Folkuniversitetet. Det blev det som jag antar är vanligt för pianoelever, bluestolvor och diverse enformiga övningar.
Men så terminen efter, fick min mamma tag på en kantor på Söderledskyrkan som var öppen för att lära ut instrumentet till den tonåriga jag. Han ville inte ens ha betalt för det, han sa till min mamma ?om hon lär sig spela piano är jag nöjd?. Att spela instrument var något nytt i min värld. Det var bland det mest vanliga jag hade gjort i livet efter nästan ett helt liv i världens olika ändar som effekt av politik. Upplevelsen var den yttersta förmånen att precis som andra ungar gå och spela piano. Samtidigt så visade sig ingenting av den där upplevelsen bli som en vanlig pianolektion.
Hans uppenbarelse skiljde sig från mängden. Det långa, lockiga blonda håret fladdrade när han gick, hans gångstil tycktes vara fylld av liv och hans karaktäristiska ljudliga skratt. Vi satt inne i kyrkan och spelade på en flygel. Medan andra lärare riktar in sig på övningar så blev våra lektioner mycket mer givande och roliga för den unga jag.
För det första fick de ta den tid de tog, ibland en halvtimme, ibland 40 minuter, ibland en timme, ibland till och med mer. Istället för att ta fram en lärobok i piano bad han mig ta med musik jag tyckte om. En vecka senare kom han tillbaka, hade tagit ut noter till låtarna så vi spelade mina favoritlåtar. Under tiden kunde vi prata om allt möjligt, hur de bästa låtarna kommer till, världen, etikettregler i Sverige kontra Norge där han härstammade. Trots att han var en man i 30-årsåldern då, och med egen familj engagerade han sig så mycket i en elev utan att ens begära någonting tillbaka. De där åren har aldrig lämnat mig. Med jämna mellanrum tänker jag på hur det kändes när jag gick dit över bron som kopplade ihop Ektorp, Vilbergen och Skarphagen.
Jag har genom åren berättat för andra om lyxen att spela i en kyrka med en sådan engagerad och snäll lärare som tyckte om att filosofera lika mycket som jag. Jag har också genom tidningar och Facebook sett att han fortsatt engagera sig i människor, i deras livsöden och i deras kärlek till musiken. Många fick mycket av en enda man, Hartvig Gjesdahl.
Som vuxen har vi träffat på varandra här och var och han har fortsatt varit lika glad. I slutet av december eller början av januari när jag och min mamma gick på gatan träffade vi på honom och vinkade. Jag trodde aldrig det skulle vara sista gången jag såg honom. Annars hade jag stoppat dig, Hartvig, trots att du motionerade på din cykel, och berättat för dig att du inte var som alla andra. Det du gjorde för mig aldrig glömdes bort. Eller att jag hade sådan tur att ha haft dig i mitt liv, du togs aldrig för given och att din existens förgyllde andras existens. Jag hoppas du är i himlen och kanske ackompanjerar John Lennon med ?Imagine?.
