Man känner att man lever
Brittmarie Engdahl
Foto:
Några andra fåglar som gör att man tänker på vår sjunger som packade, kan det vara nån sorts tita?
På min vanligaste promenadrunda har halkan övergått i slaskgegga och det är bättre, det blir fäste liksom. Relativt.
Går och tänker på vad som händer om jag blir sjuk. Så mycket så jag måste åka till sjukhus. Då ringer jag nog till polisen först, eller till brandkåren. Det brukar vara tryggt, där kan man få goda råd. Det fick jag och kompisen den där gången när det kom in en fladdermus i lägenheten och på brandkåren sa nån att vi bara skulle ta det lugnt och det var väldigt effektivt, vi blev så coola.
Däremot hoppas jag att jag slipper rösta för det är så mycket annat att rösta om nu i framtiden och ska jag rösta om att jag vill ha ett sjukhus med alla specialiteter och specialister dygnet runt eller om jag vill ha ett halvtaskigt sjukhus med lite medicinstuderande som är där ibland och bara på vissa avdelningar, och som bara kan en del saker, då tror jag att det där med till exempel EU-val kommer att drabbas av inflation.
Det har det förresten redan gjort. Jag har ju röstat på ett parti för att jag tycker att dom kan få sköta min ideologi när det gäller såna saker. Då kan dom väl utse några i det där partiet som får jobba med i EU också. Jag vill det, jag vill inte att det ska utlysas några stora otympliga folkomröstningar i frågor som är självklara. En massa papper går det åt också.
Kör bara, har ni min välsignelse och har ni den gäller den säkert för en massa andra också. Våga ta nåt beslut själva, ni politiker!
Själv vill jag dansa och sjunga och rimma och äta gott och dricka italienskt och spela blockflöjt och bara bekymra mig lite lagom för de som är mig närmast. Så man känner att man lever.
Så vill jag gå på teater så då gjorde jag det och hamnade på det allra viktigaste i Stockholm. Den heter så, som en del känner till. Det allra viktigaste. Där hände allt (utom folkomröstningar) för den här teaterdamen Suzanne Osten hade vräkt på allt av upptåg hon bara kom på och i botten eller som kärna fanns en pjäs från ryska modernismen om tre skådespelare som fick i uppdrag att älska några stackare som ingen annan älskade för då skulle de (de oälskade) bli friska och glada och kanske samhällsdugliga. Fast de fick ju inte reda på att det var betalda skådespelare som skulle älska dom förstås.
Kul idé från början, sen var det teater om teater om teater och fyra timmar tog det och det var bäst nästan hela tiden. Tre timmar hade varit ännu bättre, men det där tycker jag nästan alltid om allting, är väl nåt oroligt.
Sedan. Att ta sig över Plattan, se halvstora barn som sover i hörn, ta sig nerför rampen i ett parkeringshus, betala med biljetter som inte funkar, höra underliga ljud och hitta rätt efter pilar som pekar åt fel håll - det är som sagt värt en egen roman. Fast den har visst skrivits, av den där tjecken.
Så jobbar vi med nyheter