Maffig, mullig säsongsfinal
Dirigenten Josep Caballé-Domenech är duktig på att lyfta in och formulera klanger och få till snygga tempoväxlingar. Rachmaninovs 3:e symfoni spelades med just med den bottnade klangskönheten i fokus.
Det fanns en nerv i spelet som skapade spänning och väckte intresse. Risken med stora symfoniska verk är ju annars att man blir övermätt på det eruptiva och färgstarka. Här blev framförandet istället en karta i nyanser och skiftningar. Speciellt i den andra satsen fanns det med en grace som smittade av sig på yttersatserna.
Daniel Röhn, som varit ?Artist in Residence? under säsongen är en omtyckt solist, en skicklig hantverkare som kan sitt instrument och vet hur man hanterar verktygen. Dvoráks Violinkonsert har kommit i bakvattnet av den mer folkkära cellokonserten, men är inte desto mindre stor musik.
Mycket stor musik till och med. Här hamnade vi rakt in i händelsernas centrum, musiken är mycket direkt och omedelbar. Röhn hittade ett värdigt och nästan prydligt sätt att närma sig de stora känslornas musik.
Det fanns ett lugn i det vildvuxna och nerv i det mer dämpade. Dialogen med orkestern fungerade som ett samtal mellan vänner - lite småprat och några meningsutbyten och så går man vidare till nästa ämne.
Framme vid den andra satsen var det just dialogen som haltade en aning. Samspelet svajade underligt och man sökte kontakt och letade efter en hållbar ingång i musiken.
Mot slutet hittade man varandra igen och slutsatsen blir att det är svårt med mänsklig kommunikation. Dock klingade det mustigt över lag.
Den avslutande satsen spelades symfoniskt stabilt med en doft av barock över sig. Lite Brandenburg skulle jag vilja kalla det. Man hittade en kammarmusikalisk ådra i den ganska feta musiken och det kändes välgörande. Solostämman spelades rakt och tydligt utan för mycket krydda. Musiken är ju så het ändå så det behövs inget konstgjort.
Kvällen inleddes med ett ymnigt och välgörande grötigt spel av förspelet till Wagners mästersångarna.
Så jobbar vi med nyheter