Dogtooth
Cnema
Regi: Yorgos Lanthimos
I rollerna: Christos Stergioglou, Michelle Valley, Aggeliki Papoulia, Christos Pasallis, Mary Tsoni, Anna Kalaitzidou m fl.
Betyg: * * * *
En bandspelare läser upp ord och påhittade betydelser. En ung kvinna pratar om en tävling där man sticker ner tummen i varmt vatten. För den som ser "Dogtooth" förefaller den till en början att vara lik den grekiska "Attenberg" som besannade alla stereotyper om konstfilm. Det var inte alltid meningsfullt med alla konstigheter som pågick. Men, här slutar likheterna. Grekiska "Dogtooth" är egentligen en klassisk tragedi berättad med moderna och mer ovanliga verktyg.
Familjen är i centrum, den grovt dysfunktionella familjen, Fritzl-familjen, familjen i det förrädiskt vackra huset med den drömska trädgården. Mamma och pappa håller sina vuxna barn tillfångatagna i sitt hem. Att gå utanför trädgården har de Pavlovskt tränats till att inte göra. Att stanna innanför är det enda som skyddar dem. Föräldrar har isolerat familjen totalt och vridit om deras värld så att saker har andra betydelser än de har i verkligheten. Fitta exempelvis är lampa, zombie blir en gul blomma. "Dogtooth" går från att vara ett udda verk till att bli en ordentligt obehaglig upplevelse. Barnen får stryk, barnen manipuleras till sexuella handlingar (dock inte med sina föräldrar), barnen manipuleras till att aldrig gå ut, barnen agerar ut i våld både mellan sig och gentemot djur, tänder slås ut. Ju längre historien skrider desto mer hatfylld blir tittaren för föräldrarna som på ett märkligt sätt tror de bygger karaktär i barnen.
De flesta aktiviteter är supermärkliga och ingen i familjen verkar ha mycket kompetens i ifrågasättande eller motstånd eftersom de förmodligen formats hela sina liv. Föräldrarna har exempelvis skapat en historia om ett fjärde barn som bor utanför gränserna bara för att hålla familjen och ordning i schack.
"Dogtooth" är både smärtsamt meningsfull och en absurd upplevelse. Det är en film som inte går att skaka av sig och gå vidare, en film som generar utrop mitt under även i timida Sverige. Samtidigt så är den subtilt familjepolitisk och samhällskritisk. Det är genomtänkt fotograferat, genomtänkt regisserat och alltigenom läskig.