...lika farligt att medgiva import av jazzband som att tillåta bolsjevikiska konspiratörer...
JOHAN FORNÄSModerna människorFolkhemmet och jazzenNorstedts
I början trodde man att jazzen skulle bli kortvarig, men när den började visa sig livskraftig mötte den motstånd. Musikerförbundet hade bildats 1907 bl a med uppgift att hindra utländska musiker att ta jobben från de svenska. 1922 ansåg förbundets tidning att det var minst lika farligt att "medgiva import av jazzband som att tillåta bolsjevikiska konspiratörer att här finna bostad".
Samma år kom Karl Gerhard med sin vänligt ironiska Jazzgossen. Ernst Rolf var tydligt angloamerikanskt influerad. Johan Fornäs visar hur jazzen påverkade svensk populärmusik, ibland nästan utan att vi märkte det.
Sveriges Radio stoppade Svenska hotkvintetten för att ordet hot ansågs opassande och släppte inte fram den förrän 1940, då som Emil Iwrings kvintett. Motståndet mot jazzen hade ibland rent rasistiska drag. Skalden Sten Selander skrev att
<I>sju svartingar sin kraft förslösa
på trumma, banjo och symbal
som man av slarv på oss släppt lösa
från något negerhospital.</I>
Louis Armstrong råkade naturligtvis illa ut. Hans turné i Sverige 1933 fick stor betydelse för svensk jazz men bemötandet i borgarpressen förskräcker. Där talades om "människoätarättlingen" eller "den aplike Armstrong" som tycktes "med sitt sinnesrubbade vanvett vara mer tiger, flodhäst eller gorilla än människa".
"Ovärdig de ariska"
De tyska nazisternas ideologer såg "negerjazzen" som ovärdig den ariska rasen och i Sverige angrep fascisten Erik Walles jazzen i en pamflett så sent som 1946. Povel Ramel svarade i en sång: "Jazzen ska fira en fruktansvärd seger, innan ni anar det är ni själv neger".
Hos Evert Taube fanns ingen rasism. Han föredrog "hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing" och lät Fritiof möta tre nakna amerikanska brudar i Arkadien utan att ens nämna deras hudfärg.
Fornäs pekar på musikens beroende av den tekniska och politiska utvecklingen. På 1920-talet hade ungdomen ingen köpkraft. I städerna nådde musiken vanligt folk med kringvandrande gårdsmusikanter. Grammofonen fanns tidigt och 1925 började radion sända. I arbetarklassen spred agitproprörelsen Blå Blusen populära melodier med satiriska texter. 1930 kom ljudfilmen. 1932 kom sossarna till makten och började bygga upp "en internationellt uppmärksammad keynesiansk välfärdsstat" där folk fick råd med musik.
1933 startade jazztidskriften Orkester-Journalen. Samma år som Louis Armstrong var här. De följande åren kom en rad jazzorkestrar hit. Topsy Lindblom tog över Nalen 1934 och svenskt jazzliv började blomstra.
Härmade som Babs
Alice Babs lärde sig joddla via radion och blev van att härma. 1940 fick hon råd att köpa grammofon och lärde sig engelska texter som vi unga gjorde på den tiden, ofta utan att förstå orden.
I litteraturen blev jazzen synlig hos hos Gustaf Rune Eriks, Karin Boye, Stig Carlsson, Svante Foerster och flera. Jazzmusikerna levererade de sandkorn kring vilka "skimrande pärlor av verbalt uttryckta förhållningssätt formade sig", säger Fornäs lyriskt. Och han ger goda lästips.
Fornäs undersöker sånt som moral och politik i populärmusikens texter. Moralen skiftar från tafatt kärlek i Två små röda rosor 1923 till viss frigjordhet. Tutta Rolf behövde inte försaka en enda liten stilla flirt 1932 och Åke Söderblom kunde tillåta sig kärlek för en enda natt i Tangokavaljeren samma år. 1940 hade det blivit anständigare i den dystra Regntunga skyar "utan ett spår av erotisk glädje".
Politiken var sällsynt i populärmusiken men förekom. Ulla Sjöblom sjöng Lars Forssells Jag står här på ett torg. I Vårat gäng ställdes det proletära Södermalm mot det fina Östermalm. Ture Nermans krigströtta Den vackraste visan skrevs 1918 och kom småningom på Svensktoppen.
Mera svenskt
Jazzen försvenskades i en rad låtar. Först i Ernst Rolfs Bonnjazz, alltså Johan på Snippen, 1928. Sen började tomtarna jazza och trollen swinga som i Trolljazzen från den tecknade filmen Så tuktas ett troll, 1934.
Vid sidan av mer eller mindre jazzinfluerad populärmusik växte den svenska jazzen fram till världsklass med orkestrar som Seymour Österwalls och musiker som klarinettisten Åke Hasselgård, pianister som Reinhold Svensson, Jan Johansson och& Fornäs nämner dem alla.
Han tycks veta allt. Han vet tillåmed att det var den 12 maj 1941 som Kar de Mumma lanserade begreppet swingpjatt i Svenska Dagbladet. Han vet allt, men på ett akademiskt icke-självupplevt sätt. Och ibland har han fel.
Bröderna Österwall var inte södergrabbar som han tror, de växte upp på Upplandsgatan 75 på Norr. Arthur Österwalls ungdomsgård Sunside, där min fru Inga tidvis var verksam, låg inte i Solna utan på Malmskillnadsgatan. Vårat gängs ordförande hette inte Åke Jansson utan Åke Johansson. Och Thore Ehrlings stillsamma Månskenspromenad från 1943 har sannerligen inte "latinamerikanska rytmer".
Om sådant kan jag ge besked, ty jag var med. Jag tillhörde de amatörer som alltid hängde efter de stora och drömde om att en dag kunna spela som de. Jag fanns bland de snorgärsar (Thore Jederbys uttryck) som satt på Café Flamman på Vattugatan och lyssnade på jazz. Jag var också med när skivsamlingen flyttades till The Flame Club i Gamla stan.
Var finns den nu? Och var finns de korta musikfilmer man såg på jazzbion Svarta Katten - också på Vattugatan - med Cab Calloways shower och Lena Hornes Stormy Weather och alla berömda band? Om de kan återfinnas kunde de bli en guldgruva för TV!
Ögon- och öronvittne
Jag var med när Seymour spelade på Gröna Lund, Thore Ehrling på Skansen och de flesta stora på Nalen, Erik Frank på La Visite, Nisse Lind på hotell Avalon och Povel Ramel med sin nyskrivna Johanssons Boogie Woogie Vals på Maxim på Götgatan. Om sådant kan man läsa med det självupplevdas fräschör i Arthur Österwalls memoarbok Från Internationalen till Nalen (Ordfront 1990). Och om musikens vidare utveckling i Proggen av Håkan Lahger (Atlas 2002).
Men när det gäller att få jazzen och populärmusiken insatt i de större sammanhangen är nog Johan Fornäs bok hittills oöverträffad. Kopplingen till folkhemsbygget är smått genial.
Fornäs blir åter lyrisk och skriver: "Då som nu ackompanjerades individernas samspel i samhället av musik, och svenskarna tog de darrande kliven in i det moderna livet till synkoperade toner av en saxofon."
Folkhemmet har många gånger dödförklarats men lever ännu starkt i människors medvetanden, säger han också.
Detsamma gäller jazzen. Den slog rot i Sverige och tog sig in i folkbildningen via föredrag med skivillustrationer på ABF, Clarté och Verdandi. En tradition som numera följs upp bl a här i Norrköping, där ABF:s Lili Pettersson lite då och då släpper fram jazzkännaren Sven Nilsson på Kvarnen och vi rätt ofta kan möta fin jazz på Crescendo.
Både jazzen och populärmusiken lever. Men båda tycks åter ha tappat kontakten med samhället och politiken. Det gör ont.
Så jobbar vi med nyheter