Lennart Hellsing åter i barndomens skolbänk
Det är 60 år sedan den moderna barnboken föddes. 1945 fick vi både Pippi och Mumin och det var då Lennart Hellsing debuterade.Efter den omtyckta ABC-boken har han återvänt till skolan. I "Skolbok" undrar han vad man egentligen lärde sig där.
För Lennart Hellsing har det viktiga hela tiden varit att se barnen som människor och att aktivera deras livskänsla. Ett annat mål med hans böcker har varit att skapa intresse för språket. Men pekpinnar får absolut inte synas. Foto: Henrik Montgo-mery/Pressens Bild
Foto:
Sedan debuten 1945 med "Katten blåser i silverhorn" har Lennart Hellsing skrivit över 100 böcker, de flesta för barn. Ramsorna om Krakel Spektakel, kusin Vitamin, herr Gurka och de andra är mångkonstverk som generationer av barn har lärt sig utantill.
Redan i 20-årsåldern intresserade sig Lennart Hellsing för skolan och pedagogiken och på 1960-talet kom Lennart Hellsings första ABC-bok, illustrerad av Poul Strøyer och i dag en barnboksklassiker. Om ABC-boken riktade sig till småbarn är det de stora barnen han kommit fram till i nya "Skolbok". Det är en tillbakablick på skolan, vad man egentligen lärde sig och till vilken nytta. Bokens första sida handlar om Boren, Roxen, Glan:
"Var det fjällar eller öar?
Kanske floder, kanske sjöar?
BILDAD (om jag ej tar miste)
är den som glömt det som han visste!"
För att undvika ett krig till
Själv trivdes Lennart Hellsing aldrig i skolan, berättar han - inbiten rökare sedan många år - över en kopp kaffe och ett antal cigaretter. Han beskriver sig själv som ett livligt barn och det svåraste med skolan var att sitta still.
- Jag var inte förtjust i skolan, men vi hade kul när vi gjorde saker utanför klassrummet. Vi hade en dockteater, gjorde tidningar och verser och sånt. De bästa lärarna jag hade pratar jag med än i dag. De är alla döda, men jag undrar "Vad skulle han ha sagt om det här?".
Ändå fortsatte han med teknisk skola, men det var hela tiden roligare att skriva. Skrivandet blev ett sätt att klara skolgången helskinnad när klassrummet kändes som en onaturlig miljö.
I 20-årsåldern var han färdig gymnasieingenjör med författardrömmar och skrev dikter som inte publicerades. Kriget var i full gång och under beredskapen placerades han i Tornedalen.
- Jag var inkallad nästan hela kriget. Det är kanske svårt att förstå när vi har levt i fred så länge nu. Men det som uppfyllde folks tankar var hur man skulle kunna undvika ett krig till. Jag tänkte att vi måste börja med barnen, glada barn kanske inte startar krig lika lätt.
Ville skriva om barnens värld
De traditionella barnböckerna på den tiden, före Pippi och Mumin, var fulla av nationalromantik. Det var folksagor, troll och prinsessor för hela slanten.
- Jag reagerade mot det och ville ha mer av barnens värld, som den var då. Många hade ju flyttat från landet till stan, men fortfarande var det kossor och grisar i böckerna. Så är det ju fortfarande fastän 80 procent eller fler bor i stan.
I andra barnböcker duggade moralkakorna tätt. Även Lennart Hellström har sett böckerna som ett sätt att uppfostra, men det har snarare handlat om att ge barnen en inre kraft än om att borsta tänderna ordentligt vid läggdags. Med intresse följde han 30-talets debatt om fri uppfostran.
- Jag har hela tiden velat göra barnen till skapande människor som inte bara rättar sig efter överheten. Ge dem ett slags motståndskraft mot trycket att lyda order uppifrån.
Rörelserna hör till
Själv läste Lennart Hellsing "Skattkammarön" och "Robinson Kruse" som barn. Hos sin skotska mormor, där han bodde, fanns engelska böcker med verser som han lärde sig utantill. Senare översatte han många av dem. Ramsorna har levt vidare i hans egna böcker och han skapade snabbt en helt egen nisch: allkonstverk för både barn och vuxna. Lika viktiga som orden är rytmen, bilderna, sången och rörelsen. De klassiska verserna "Dinkeli dunkeli doja" och "Laprika paprika" gjordes från början med rörelseinstruktioner. Och även om skolan inte var kul så vill han gärna väcka barnens nyfikenhet.
- Ett av mina mål har varit att skapa intresse för det svenska språket. Det är viktigt att ha ett mål, men pekpinnar får inte synas. Genom att berätta om något ganska knäppt kanske jag kan få barnen att vilja ta reda på mer. Det finns så mycket att lära, om omvärlden, geografi och allt annat.
Så jobbar vi med nyheter