Jag befarar att privatekonomin både för alla er med minsta lilla intresse för musik och för undertecknad riskerar att braka samman i vår.
För er därför att en konsertvår utan dess like står för dörren i Norrköping. För mig för att Takida är ett av banden som finns med i den fenomenala konsertuppställning som presenteras oss nu när vi går mot ljusare tider.
Vi är i Norrköping väldigt lyckligt lottade när det kommer till vår konsertscen. Det finns en rad drivna eldsjälar som ser till att plocka hit stora, bra och vassa artister och de närmaste månaderna är fullständigt dignande med gräddan av vad den svenska scenen har att erbjuda.
Arrangörsföreningen Lucky You har öst på med bra grejer i många år, men nu har de i princip vänt in och ut på sig själva i sin jakt på att erbjuda ett så tilltalande program som möjligt.
I min värld är premiären av In Flames exklusiva klubbturné genom Sverige, som går av stapeln i Flygeln den nionde april, kronjuvelen på verket. Inte bara för att det är ett bra band som aldrig gör en dålig spelning, utan även för att de ytterst sällan spelar i så små och intima lokaler ute i landet (ja, att kalla Flygeln med sin publikkapacitet på 1500 för liten och intim känns surrealistiskt, men i det här fallet är det faktiskt så). Av bara farten får hårdrocksentusiasterna dessutom Mustasch mindre än två veckor senare.
I tider när teveprogram på många sätt dikterar vilka som är ute och rör sig på de svenska vägarna har man lyckas håva in så väl "Så mycket bättre"-favoriterna Mikael Wiehe som Laleh. Sveriges två kanske mest mystiska musikanter, Anna Ternheim respektive Thåström, gör varsin spelning i Flygeln. Det var knappast igår de gav oss i Norrköping äran av ett besök.
Hela Lucky Yous parad av stora akter kickas igång i början av februari med Takida på scen och det är väl där min nätta lilla börs ryker. Ni som hängde med i somras minns hur bandet lackade ur och polisanmälde Gaffas recensent Chris Lindahl efter att denne gått lite väl hårt åt senaste skivan "Burning Hearts". Detta i kombination med att Ånge-lirarna ibland har svårt att övertyga live gör kanske att jag i rollen som recensent ligger lite risigt till?
Men nej, kastar de bara ut en smäktande variant av "You Learn" ska nog även jag stå där med gåshud och tårade ögon.
Till den här uppräkningen av storakter ska även läggas mindre, men ack så viktiga, artister som Jakob Hellman, ett återbesök av Tomas Andersson Wij och hemmasönerna i Den Svenska Björnstammen.
Andra arrangörer vill naturligtvis inte vara sämre. Klubb Republik lockar hit Albin Gromer, Knickedick kör en favorit i repris med Weeping Willows, på Munken lockar man med hyllade Mattias Alkberg, hyllade Invasionen och hyllade Samling, Klubb Fyah kommer säkert fortsätta plocka storstilad reggae till Norrköping, Jill Johnson kommer till De Geer-hallen, Tommy Nilsson till Skandiateatern. Det känns som det här kan bli en evighetsuppräkning och jag glömmer naturligtvis bort viktiga gig så här i hastigheten.
Jag må vara våldsamt musiknördig, men jag blir alldeles varm i kroppen bara av tanken på att få gå och spana in varenda minut och sekund av de här konserterna. Det borde betyda att det finns något som tilltalar de flesta och att det kommer bli trångt i konsertlokalerna helg efter helg.
Går inte Norrköpingsborna man ur huse för att spendera sina pengar på den uppdukade buffén då är staden inte värd sin livliga scen.
Men jag är egentligen inte särskilt orolig, vem klarar att hålla i stålarna när det vankas så här vass tonkonst?