Kulturkrönika

Det var med en helt annan förväntan än vanligt som jag sjönk ner i fåtöljen på Östgötateatern den här gången. För den här gången visste jag hur det hade tänkts från den allra första tanken, från den allra första kollationeringen till den sista färgningen av flamingoplymerna.Jag har haft förmånen att under ett halvår följa arbetet med Cabaret fram till gårdagskvällens genrep. Fått höra de första stapplande replikerna, sett skisserna på kostymerna, hört visionerna. Nu återstår bara mötet med publiken.Min tanke med att följa arbetet har hela tiden varit att berätta om det jag inte visste och ändå har jag bara hunnit snudda vid helheten. En teater består av så många människor inom så många olika yrkeskategorier. Ett maskineri där varje kugge är nödvändig, varje söm ska sitta rätt, varje replik låta som något helt annat än just en replik. De höga klackarna ska vara ingådda, brösten gunga rätt och musiken och sången ska vara ett med hela föreställningen. Under månader har alla yrkesroller fogats samman för att bli den helhet regissör och scenograf haft en vision av redan från början. Och redan från början fick vi veta att regissören Tereza Andersson och scenograf Sven Dahlbergs version av Cabaret skulle bli av det brutalare slaget. Och jag tror dem. Cabaret handlar om så mycket mer än dans, musik och utlevd sexualitet. Att höra Tereza Andersson berätta om hur hon ser på Cabaret ger en känsla av en vilja, en tro och en mening utöver det Cabaret tidigare gett mig.Vi är många som sett både tidigare uppsättningar och filmen med Liza Minelli i rollen som Sally Bowles. Nu har vi fått höra Martyna Lisowskas tankar om huvudrollen. Hur hon gör för att sätta sig in i rollen och hur det kommer sig att hon älskar teatern så mycket att hon väljer att leva ett kringflackande liv, gå på auditions fast det är bland det värsta hon vet. Vi har också träffat Tobias Almborg som gör rollen som Cliff. Mannen utifrån som har helt andra val att göra än de som lever i Berlin för alltid.Och vikten av att göra val, helst de rätta, inte undvika att ta ställning. Cabaret är ett politiskt ställningstagande och kittlar vår egen förmåga att inte vända kappan efter vinden.Kappor har vänts och kostymer ändrats. Musik har repeterats och danssteg övats in. Scenen har byggts och lamporna satts på plats. Allt för att ni när ni ikväll slår er ner i premiärfåtöljerna ska få den rätta känsla av att befinna er i 30-talets Berlin.Men vad ni än föreställt er kommer ni aldrig kunna förutse detta. Det här är Cabaret. Välkommen!Och tack för att jag och läsarna fick följa med på resan.

Information till våra läsare

Kulturkrönika