Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Kultrock i Norrköping

Kultur och Nöje2009-07-28 03:00
I rocksammanhang har Norrköping genom alla tider oftast varit en stad som bara har passerats av de stora namnen. Visst, undantag finns ju. The Whos spelning i Mässhallen 1967 kan fortfarande få stans riktigt gamla rockare att himla med ögonen. Johnny Cash slog publikrekord i Himmelstalundshallen 1983, men jag var inte där. Jag hade inte upptäckt Johnny Cash storhet i tjugoårsåldern, tyvärr.Just nu kan jag inte komma på några mer konserter av denna gigantiska dignitet.Jag får väl kanske bli rättad i efterhand, av lite mer minnestränade läsare? Nej, på 70-talet fick vi dra till Linköping för att se Ramones, Sex Pistols eller Iggy Pop. Annars var det ju Stockholm eller Göteborg, förstås.Under den andra hälften av 80-talet och en bit in på 90-talet var ändå rockscenen i Norrköping oerhört energisk och spännande, med spelningar var och varannan helg. Det var mest lokala band, men också utifrån kommande artister, ibland rikskända och punktvis till och med utländska, fast då med handplockad finkänsla, långt ifrån försäljningslistornas stank av Lambada, Milli Vanilli och Köppabävisan.För mig är det speciellt två konserter som sticker ut ur detta Norrköpingska rockinferno, och då för att det var med band som idag har kultstatus över hela världen.Den 11 april 1985, spelade det då okända Stone Roses på diskotek Olympia, precis vid Bergsbrons södra fäste. Det var Thomas Knigge från den mytomspunna skivaffären Pet Sounds på Nygatan som hade lockat hit britterna. Det var inte bara i Norrköping de var okända, inte ens i hemlandet visste många utanför Manchester vilka de var. De fanns inte ens på skiva då, och hur det kom sig att de hamnade på en liten ranglig scen framför ett 50-tal halventusiastiska, ölstinna indienördar är en gåta. Men det är ju ett sånt där mysterium som trivs bäst i oförklarad form, ungefär som internet, eller treenigheten.Först fyra år senare slog Stone Roses igenom internationellt, kanske inte på U2-nivå, men ändå. Deras debutalbum från samma år räknas idag som en av rockhistoriens mest betydelsefulla.Om Stone Roses var ett piggt band på uppgång så var The Gun Club med frontmannen Jeffrey Lee Pierce på Sveakällaren 1992 en uppvisning i det motsatta. Uppsvälld av alkohol och frånvarande av kemikalier drog rocklegenden ett närmast mekaniskt halvtimmesgigg inför ett 30-tal smått generade fans.Efter den nästan surrealistiska racer-konserten, som var över innan den knappt hann börja, fick jag chansen att hälsa på gitarristen Kid Congo Powers i baren, också han något av en levande myt som även spelat med i The Cramps och Nick Caves The Bad Seeds.Jag skakade Kids hand och tackade för spelningen. Han såg uppriktigt förvånad ut, men tackade artigt.1996 dog Jeffrey Lee Pierce, 37 år gammal, och det känns fortfarande overkligt att han har lirat här, i Norrköping, på ett litet hak vid Nya torget.Men som sagt, annars har de flesta musikaliska giganterna, både i de mindre och de större sammanhangen lämnat vår stad utan åtgärd. Kanske var det därför vi spelade så mycket själva, och faktiskt gjorde det ganska bra?
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje