Med sig ut har damerna istället tagit en duo av gammalt och ungt. 21-årige Brandur Enni från Färöarna står för den vackra rösten och Björn Kjellman är den rutinerade räven, ulven i fårakläder som med väldigt enkla medel kan få hela salongen att brista ut i skratt. Det känns som ett uppköp jämfört med fjolåret då de två kompletterar varandra med skönsång och en varm personlighet istället för Zelmerlöw som kan sjunga, men har lika mycket egen personlighet som en betongvägg.
Annars finns det mycket att imponeras över en kväll som denna.
Nielsen, Clamp och Aldén ståtar med tre magiska röster och Brandur Enni står dem inte långt efter (nå väl, Kjellman är inte pjåkig han heller). Det ger ensemblen ett stort spelrum att sätta ihop sin repertoar och flera nummer av riktig skönsång levereras under de dryga två timmar herrskapet står på scen.
Dessutom är det bitvis riktigt roligt. Björn Kjellman intar rollen som lustigkurre i sällskapet. Han smyger in ett och annat ekivokt skämt, driver med dialekter (när han på sant östgötskt manér drar ut på öööööna tjuter många i salongen av skratt) och ger prov på sin galet stora kunskap om schlagermelodier från olika länder och tidsepoker.
Men samtidigt som det är riktigt kul är det också lite av ett problem. Ni kanske har noterat att jag inte skrivit så mycket som en bokstav om jul så här långt?
Det har sin anledning.
Mitt bland galna upptåg och slafsig schlagersång kommer nämligen det där med julen bort lite. Visst, Björn Kjellman sjunger Little Drummer Boy på ett gåshudsframkallande sätt och det avslutande extranumret O Helga Natt görs i en väldigt själfull version med Brandur på horn och scenens tre snyggaste röster i fokus. Men den riktiga julstämningen uteblir.
Alldeles för mycket bakas ihop till hetsiga medleyn där en låt knappt får börja innan nästa tar vid och fokus hamnar snarare på Disney (även detta i potpurriform givetvis) än på stämning.
Det har sin charm, jag ska inte säga annat, men känslan är ändå att man missar målet en aning när det mest känns som en vanlig show. Allt är väl framfört och snyggt paketerat, men kanske inte så stämningsfullt och juligt som man borde kunna förvänta sig av en julkonsert.