Det finns så många filmer som handlar om personer som vill avsluta sin kriminella karriär men tvingas in i det, att det är svårt att lista dem. Allt snurrar ihop i hjärnan och går in i varandra. Därför känns knappast den storyn spännande eller originell. Samtidigt får vi komma ihåg att hur saker görs också spelar stor roll för resultatet. Här lyckas Edgar Wright avsevärt bättre. ”Baby Driver” är en rolig och färgstark rånfilm. I konceptet ”hur” är filmen hur originell som helst.
Inledningsscenen är utanför en bank. Medan tre välklädda rånare ägnar sig åt stöld sitter deras chaufför i en bil utanför. Med solglasögonprydda, barnsliga ansiktet och hörlurar säkrade i öronen börjar musikens rytm göra något med vår protagonist ”Baby”. Han mimar och rör sig teatralt. Sådär som människor gör i sin privata sfär. Eller som unga, kvinnliga rollfigurer gör där magnetism starkt överskrider pinsamhetsfaktorn. ”Baby Driver” vågar dock driva med sin hjälte. Baby är supercool och hopplöst töntig på samma gång. Ansel Elgort passar som handen i handsken för en sådan insats. Ibland ler jag åt hans omvälvande charm, ibland för att jag skäms för hans skull. Det finns en märklig reaktion på Elgort på webben där vissa gnäller ständigt på allt han gör. Dessa personer skulle säga att Elgort spelar sig själv som Baby. Vilket som stämmer är svårt att säga men hans sårbarhet är tveklöst charmig.
Baby är skyldig Doc pengar, därför har han tvingats att vara chaufför vid bankrån. När skulden är betald ska han leva gott och ta hand om sin fosterpappa. Men Baby är värdefull för Doc eftersom han är en förare utan dess like, som inte bara kör utan tänker helhet och alltid ligger ett steg före.
”Baby Driver” är en film som när sig på sina karaktärer. Inte för att vi får djup eller utveckling utan för att de är häftiga och tilldragande. Förutom Elgorts Baby har vi Jamie Foxx i en fantastisk prestation som galne Bats, Kevin Spacey som förvisso nästan spelar sig själv men väl, Jon Hamm som grovkantiga psykopaten Buddy och hans partner Darling som är hopkok av ett gäng olika stereotyper. Var för sig och i en annan kontext är de flesta av dem, med undantag för Elgort och Foxx, ganska tråkiga. Tillsammans lyckas de ständigt ge upphov till småskratt.
Edgar Wright hamnar som han ofta gör i en produktion som inte har så mycket att säga men får sin publik att må bra. Han lyckas skapa en rysligt spännande och charmerande saga som påminner om allt från ”Drive” till grabbkomedier till en modern musikal.