En fransk konststudent upplever den politiska radikalismen och hippielivet i det tidiga 1970-talet i den här väldigt konventionella och rätt oinspirerade filmen. Som bäst är den ännu ett exempel på fransk films särskilda förmåga att skildra ungdomar på ett fördomsfritt och ibland ganska oförskönat sätt. Fast det har samtidigt blivit lite av kliché det också, låt vara att den har gett ovanligt många goda konstnärliga resultat.
Studenten är en rätt konturlös figur medan hans två kärlekar och socialistiska vänner har tydligare karaktärsdrag. Filmen om honom är en förutsägbar bildningshistoria om att uppleva livet och lära känna sig själv. Vi ser med hans ögon dåtidens politiska protestkravaller och sabotage, vänsterpolitiska film, narkotika och frihetsideal.
Pappas pengar verkar betala hans bohemiska jagsökande i franska och italienska städer, byar och landskap. I slutet är han på god väg in i filmindustrin i stället för att leva som målare. Den kommunistiska agitationen överger han, eftersom den strider mot hans individualistiska artistiska läggning.
Efter revolutionen är en rätt missvisande filmtitel. Vänsterradikalismens besvikelse efter optimismen och revoltlustan kring 1968, då studenter och arbetare skulle förändra världen, får inget stort utrymme i filmen.
Den revolutionära cell som skildras gör trosvisst sina små aktioner. Filmarbetare diskuterar hur den proletära verkligheten bäst visas på film. Det blir aldrig ett drama ur revoltörernas synvinkel. Allt är väldigt ytligt, till och med skuldproblemet kring vakten som kroppsskadas under ett attentat Det är för att undgå polisen som några av de inblandade ungdomarna lämnar Frankrike.
Assayas lyckas bra med att skildra 1970-talet med livlig här och nu-känsla. Lite kostymfilm blir det bara i några hippiefester. Musiken från dåtiden är förbluffande tråkigt använd.
Stefan Andersson