Konsten att lura sig själv
- Nämen hej! Var har du varit? Jag började undra vart du hade tagit vägen.
En ganska rar och omtänksam kommentar. En sådan man vill höra om man varit ute på en spännande resa eller börjat ett nytt jobb. När man kan hänföra sin publik med anekdoter från kamelens rygg. Inte den typ av fras man vill höra från sin gyminstruktör tre veckor in på det nya året.
- Ehh& jag& Har det kommit några nya pass då?
Vilket jag hade känt till om jag hade varit där. Det var bara att konstatera - jag hade inte tagit mitt nyårslöfte på det allvar som det förtjänade. Vid tolvslaget hade jag stolt deklarerat att nu ska fläsket bort, huden ska strama som en spänd gitarrsträng. Sedan hade jag svept i mig en flaska rött, en halv potatisgratäng och åtskilliga skålar chokladpudding. Motivering: Det är roligare att nå toppen om man först varit på botten.
Medan instruktören rabblade schemat för våren 2005 öppnade jag plånboken för att betala den räfflade potatisen. (Det kändes bättre att tänka på den som det.) Då fick jag syn på gymkortet. Intensivt önskade jag att gymmet skulle brinna ner.
- Bodybalance, power step up, bodypump challange&
Jag gick för att byta ut chipspåsen mot en kålrot. För att inte välta ner något i den trånga gången fick jag gå i sidled. Svetten rann ymnigt i pannan. Plötsligt fick jag syn på min egen spegelbild i glassdisken. Jag var så bred att min bild inte rymdes i en dörr. Vad gjorde jag förresten vid glassen? Valkarna hängde som sadelväskor längs med kroppen och var lika många som antalet sidor i Nya testamentet.
Herregud, hur mycket hade jag egentligen gått upp över jul? Några dagisbarn pekade på mig, skrek fetto och försvann sedan iväg in till läsken. De kunde vara lugna, dit skulle jag ändå aldrig lyckas ta mig. På väg tillbaka till kassan spräckte jag några golvplattor med min kroppstyngd.
- Ja, ja, jag kommer väl då.
Instruktören bokade in mig på spinning samma kväll. Jag hade velat fråga om cykeln verkligen skulle hålla, men ville inte verka paranoid. De har väl försäkringar för sådana som mig, tänkte jag och gick hem för att byta om. Tack och lov var träningskläderna av stretchmaterial och jag lyckades med nöd och näppe komma i dem.
Att cykeln var rädd för mig var det ingen tvekan om. Så rädd att den gjorde "fuck off"-tecknet med styret för att få mig att gå vidare. Precis när jag skulle hoppa upp och kväva den med mina bulldegar till skinkor fick jag syn på en våg i rummets ena hörn. Den var omöjlig att motstå. Kanske skulle skalan inte räcka till. Viktökning: 2,4 kilo. Jag kände mig lurad. Inte ens en medelstor julskinka hade jag lagt på mig. Jag var inte ens en gång mullig. Istället för att spinna traskade jag besviken hemåt för att fortsätta min kamp ner till botten. Jag la mig på soffan. Träning i all ära, men man måste vila också.
Så jobbar vi med nyheter