Konserten fick gracilt lyft med Gabettas cello

En fräsch och finlemmat apertif fick vi med Stravinskys Svit för liten orkester i torsdags när symfonikerna lekte med de ryska tonerna. Det blev en kväll med många musikaliska influenser och gediget tänkande i programmet.Just inledningen med ett kvicktänkt träblås och välformulerade stråkar gav ett bra avstamp in i den mer komplexa cellokonserten nr 2 av Sjostakovitj. Här var det argentinska cellisten Sol Gabetta med rysk-franskt påbrå som lyfte konserten mer än vad man begära. Med ett raffinerat och gracilt spel plockade hon fram de renaste tonerna hos sin över 200 år gamla partner, sin cello.Den turbulenta musiken höll hon i schack och hittade en egen liten oas i kaoset. Den här konserten kan ju ibland upplevas som både vildvuxen och otyglad, men Gabetta hittade den lyriska ådran och lät det lustfyllda musicerande finnas med trots villospår, kryptiska irrgångar och hotande återvändsgränder.Den inkännande cellon greppade musiken och efter ett oroligt sökande med dova klanger återvände jämnvikten i framförandet. Efter återhämtningen hamnade vi i hetluften igen och fick höra Stravinskys Petrusjka, galant och smickrande med finurligt utmejslade linjer och flirtande åt alla musikaliska håll och kanter. Tankarna gick till barndomens metalliska klang hos en färgglad speldosa som snurrade runt i takt med att man vevade.Dirigenten Dmitri Lass fick agera trafikpolis mitt i en korsning där inte högerregeln fungerade. Han viftade fram, stoppade, omdirigerade trafiken och försökte hitta en framkomlig väg i kakafonin. Det lyckades han med och verkade använda all sin fantasi för att styra upp det hela. Orkesterns klanger sköljde över oss som ett ljudhav och i stort sett fanns berättarlusten med.

Information till våra läsare

Konserten fick gracilt lyft med Gabettas cello