n Vad är värre än att sitta fast i en trång grotta en kilometer under marken? Att grottan vattenfylls.
Dramat "Sanctum" har en klassisk upptakt. Några dykare som ska utforska ett av världens mest svårtillgängliga grottsystem. En hård pappa och hans mjuke son, en rik amerikan, en skicklig bergsklättrare som inte gjort ett enda dyk, en ärrad veteran. De tycks bara ha en sak gemensam. Allvarligt talat: Dyka. I grottor. Med en cyklon i grannskapet. I 3D. Medan de säger saker som "Äntligen lite spänning!" Ingen av dem kan någonsin ha sett en sådan här film.
Men cyklonen kommer, och grottorna som tidigare varit stilla katakomber förvandlas till en människoätande kloak.
"Sanctum" har blivit duktigt pådykt av internationella kritiker, men hatet är orättvist. Visst, rollfigurer, intrigvändningar och repliker är inte alltid helt oväntade, men filmen är ändå befriad från det mesta av den förutsägbarhet och sentimentalitet som ofta ger publiken dykarsjuka och får en att snegla på dykarklockan.
Storyn berättas effektivt, hårt, rättframt, och för att skildra några filurer i en mörk grotta är "Sanctum" förvånansvärt visuell. En skräckfilm där naturen och människan är de enda monstren.
Man önskar bara att de befolkat den där grottan med lite intressantare människor. Bra action bygger inte minst på att man kan identifiera sig med åtminstone en rollfigur. I "Sanctum" hade jag varit killen som lade mig i fosterställning och ynkade som en hundvalp så fort vattnet steg över knäna, och han är tyvärr inte med.
Men det där med människans kamp mot naturen. "127 timmar", "Grizzly man", "Into the wild". Kan vi inte bara inse att vi inte kan vinna över cykloner, djupa hav, vassa tänder och stora stenar. Varför inte bara ge upp och flytta till en fjärrvärmeutrustad trea i Bunkeflo?