Sen vi flyttade in i vår lägenhet för fem år sen är inte en enda vägg orörd, köket är inne på tapetlager nummer tre och sovrummet, som var blommigt när vi kom, har sedan dess varit sandfärgat, mullvadslila, rosa och vitt i olika kombinationer. Vi har slagit bort väggar, flyttat väggar, knackat fram gammalt tegel, såpskurat golven, guldpimpat toaletten, satt dit en balkong, byggt om badrummet. Men vad handlar det om egentligen? Det är ju inte bara vår familj som håller på så här, det är ju en rörelse i hela samhället som arbetar på samma sätt. Innan vi flyttade in hade en ensam man bott i hushållet i 70 år. En gång på 60-talet renoverade han hemmet och så fick det förbli tills han dog. Vi hinner knappt låta färgen torka i ett rum innan planeringen inför nästa projekt påbörjas. Det är helt galet. Och helt tidsenligt.
Det är inte så att inredningen betyder allt i våra liv. Visst kan vi engagera oss i världsproblemen men först måste köket bli vitt, möjligen med inslag av Josef Frank. Inredningsprogram, livsstilsmagasin om inredning och design, bloggar, pyssel och do it yourself. Före och efterbilder. Trenden är stor, växande och otroligt svår att värja sig från.
Jag vet inte om detta fokus på hemmet är bra eller dåligt. Mitt hem är min borg och går vi runt i hem och miljöer vi trivs i så mår vi bättre och fungerar bättre som människor. Men lyckan sitter inte i rätt nyans på fondväggen eller i sängkläder från Donna Karan.
Ur ett globalt, ekonomiskt och miljöperspektiv är det rena vansinnet. Vi river ur badrum som är ett par år gamla för att de känns daterade och sätter in ett nytt som kommer att skrika ?2012!? redan nästa år. Alla färg och tapetlager på väggarna krymper antalet kvadratmeter för varje väl(de)signat år i våra hus.
Jag är inte så imponerad av alla dessa före och efterbilder som visas i så många sammanhang. Inte många skulle misslyckas om de tog ett av sina rum, rev ut allt innehåll, fick fri målarhjälp och 50 000 kr att köpa möbler och inredning för. Det är inte så man skapar ett hem. Här finns redan en del grejer man gillar, möbler man ärvt, saker som måste förvaras och ganska mycket skräp man skulle kunna kasta men inte riktigt gör. Vi kan inte i bo i kataloghem allihop, stöket är också en del av oss.
Trots denna vurm nu för hemmet så verkar summan av lasterna vara konstant. Ju mer en del människor renoverar och pyntar, desto mindre gör andra. Det görs tv-serier om hem som fullständigt slammat igen, där de boende vadar i skräp, prylar och sopor. Där bakteriehärdarna i kök, badrum och sängar skulle göra besökare allvarligt sjuka.
Klart att vi förstår att bloggar och glassiga magasin ger en skev bild, hemmen är som stora bakelser där inga gräl sitter i väggarna, barnen får inga ohanterliga utbrott och det finns inga kattlådor någonstans. Det är stajlat och piffat, men många beröringspunkter med det verkliga livet saknas.
Det bilder som förmedlas är ögonblick, två dagar efter fotosessionen ser det inte ut så längre men det tänker vi inte på. Vårt hem kan också en riktigt bra dag se fantastiskt ut, men efter ett varv med barn och katter, en frukost och en stor hög med tvätt så är det ingen hallontårta vi lever i längre utan ett vanligt hem. Klart vi vill leva i ett bakverk, men vi kan inte både äta kakan och ha den kvar.
