Kärleksfullt snabeldjurKommatecken en andra gång
RAMONA BADESCU textBENJAMIN CHAUD bildPomelo är kärÖversättning Barbro LindgrenRabén & Sjögren
Foto:
I ett slag förändras allting. Trädgårdslandets alla grönsaker försvinner, himlens blå färg, snigeln, till och med maskrosen tycks vilja ge sig av, bara spindeln Silvio hänger kvar.
Vad är det som händer? Jo, det är vintern som gör sitt intåg. Det var visst inte så dumt, som han först tyckte. Nu kan han älska att göra avtryck i snön, rulla sig i den och göra en snömaskros.
Pomelo är bäst, han är inte ens rädd för purjolöken på natten. Självförtroendet står på topp.
Man blir kär i den lilla långsnablade troskyldiga Pomelo.
Boken rekommenderas i för åldrarna 3-8 år. Varje uppslag har endast en mening och det är som gjort för att fylla på med egna kommentarer. Det här är en varelse som är lätt att identifiera sig med, hans känslor och hemort. Den kan vara var som helst, kanske just där du befinner dig.
Härligt naiva bilder kan man också glädja sig åt.Som väl har framgått av min förra ruta borde den sparsamma kommateringen vara mera anpassad till de i svenska språket mindre bevandrade eller ovana skribenterna.
Först här några avskräckande exempel på missbruk av kommatecknet, som det vimlar av i tidningsspalterna. 1. För att få ordning på sjukvården i vår region, (!) kan ett alternativ vara att Norrköpings kommun, (!) undersöker möjligheten att ta över vårt sjukhus. 2. Sorg och vrede, (!) är de starkaste känslorna då man separerar. (Här skulle satskommateringen ha krävt komma framför bindeordet "då"!)
I dessa exempel avslöjas okunskapen när det gäller subjekt och predikat, som endast i undantagsfall får skiljas av ett komma. Detta skulle jag vilja kalla huvudregel nr 1. Här ett par exempel som är tydligare i sin korthet. De båda grabbarna i sandlådan, (!) började plötsligt kasta sand på varann. (Subjektet "grabbarna" och predikatet "började kasta" har hamnat på var sin sida om "gärsgårn".) Den minste, (!) tog till lipen. (Samma sak här.)
Som nummer 2 citerar jag Språknämndens viktigaste huvudregel: Kommateringen skall underlätta läsningen. Gjorde inte den noggranna satskommateringen det då? Nej, inte på samma sätt, den tenderade ofta att störa läsrytmen. (Mera härom nästa gång.) Jag brukar likna de tätt utsatta tecknen vid hindren i ett häcklopp. Att kalla tecknen för ogräs som jag antydde i förra rutans rubrik var kanske att ta i.
Språknämndens Svenska skrivregler tar ställning till rätt många fall, mer eller mindre viktiga. Den kräsne och ambitiöse skribenten - och dit räknar jag alla journalister - bör dock ha tillgång till regelhäftet. Ett litet axplock ur detta förtjänar att beröras, så en utflykt i snårskogen återstår.
Så jobbar vi med nyheter