Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

"Jag ville bli bankrånare"

När jag var liten funderade jag på att bli bankrånare. Ni vet en sån där som verkligen är i desperat behov av pengar. Som rånar för ett gott syfte. För att köpa mat. Jag trodde nog att det var det som drev en riktig bankrånare.
Tyvärr hade jag inte så många kvinnliga förebilder.

Kultur och Nöje2007-05-29 06:00
Åsa Hanell
Pippi Långstrump var ju inte nån direkt bankrånare, hon var mer av en skattefifflare. Och såna har jag inte mycket till övers för. Sedan var det ju de där i Baader/Meinhof- ligan. Jag har varken varit en rikemansdotter eller lidit av Stockholmssyndromet så jag kände inte så stor gemenskap med Ulrike heller. På fredagskvällarna satt jag uppkrupen i soffan och kollade på Baretta, eller Kojak. Där förekom det bankrånare tror jag, fast de var alltid skurkarna och de som var losers i slutänden. Det handlade ju mer om männens fantastiska förmåga att lösa brott och prata med papegojor. Näe det bästa med de deckarna var nog soundtracket till Baretta med Sammy Davis Junior...även om jag inte kunde engelska och knappast förstod ett ord så köpte jag skivan. Förresten gillade jag Barbie Bentons soundtrack också, men jag kommer inte riktigt ihåg vilken deckare det var. Den skivan köpte jag också. Mest för att jag tyckte att hon var så grymt snygg på omslaget.
Jag ville inte vara en loser och inte en skattefifflare så när jag upptäckte Sjöwall/Wahlöös böcker började jag tro att det kanske, kanske ändå fanns sympatiska bankrånare. Såna som köper mat för bytet.

När jag för åtta år sedan var på ett EU-toppmöte i Köln för att demonstrera var jag beredd på att det skulle bil upplopp. Tusen och åter tusen poliser i rymdmundering kantade gatorna och hindrade oss från att ta oss över avspärrningarna. Och ta på oss solglasögon vilket jag tyckte var fruktansvärt. Enligt mig är det nämligen en mänsklig rättighet att bära solglasögon. Poliserna såg ut som om vi tänkte kasta radioaktivt avfall på dem. Ingen gjorde någonting som satte den tyska marken i gungning. Allt var lugnt och fint och på gatorna dansade folk till Marleys ?Get up stand up?.
Det var när vi skulle åka hem och vi närmade oss den svenska gränsen som jag förstod att det hade gungat till ordentligt i landet Sverige. Bankrån. Polismord. Polisjakt. Rikslarm. I lilla, lilla Kisa.

Även om jag för länge sedan insett att det där med bankrån inte har något som helst rosa skimmer över sig var det då som jag verkligen insåg att det inte finns några goda bankrånare. Ingen som behöver pengar till mat.
Det var ett Sverige i sorg som mötte mig när jag kom i land. Ett Sverige som Astrid Lindgren aldrig skrev om.
Men om jag fick välja skulle jag inte vilja tro att det är kriminell gäng som rånar banker för att få pengar till vapen eller för att ta hit flickor och kvinnor från andra länder som de kan sälja som knullmaskiner och på så sätt få ränta på sina stulna pengar. Jag vill inte tro att man utsätter kassörskor för upplevelser som ger dem livslånga trauman. Jag vill inte tro att de dödar människor i syfta att skaffa pengar för att kunna döda fler. Jag vill tro på den gode bankrånaren. Den som inte vuxit upp med guldsked i mun. Den som bara vill kunna köpa lite mat.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje