<I>Urspårat:</I> Förlåt om jag inte hinner längre...
Foto:
Eller forgive me, om jag nu ska relatera till min förra krönika från en månad tillbaka, vänner, bekanta, krogägare och pubditon som aldrig hör ett pip eller ser en krona från killen som förr gärna tillbringade en stor del av fritiden i luren eller på en barstol.
Ni förstår, det goa och simpla liv jag än en gång levde no longer exists.
Det är nämligen lite mycket nu.
För er som, och ni är väl rätt många, inte kommer ihåg vad som skrevs i den här spalten för en månad sedan ska jag bara kort påminna om att jag då skrev om mina kommande studier och vilken dag som helst kan summera den första månaden som inskriven på den filosofiska fakulteten - jag kallas numer Stuff-are - på Linköpings Universitet efter 20 års frånvaro från skolsystemet.
I min enfald trodde jag att en dos läsa, skriva och tala det främmande språk jag gillar bäst skulle vara en baggis. Oj, vilket misstag!
Luttrade grabbar (och tjejer också) var en hårsmån från att bryta ihop när tre, eller om det var fyra, kurser startade mer eller mindre samtidigt redan de första två-tre dagarna.
"Jag tänkte läsa språk en termin för att vila upp mig från mina tuffare studier på mitt ordinarie program. Det här var en chock", förklarade en av klasskamraterna med den djupaste av suckar.
En annan spädde på:
"En kompis berättade att engelskakursen var den jobbigaste man kunde välja här..."
Tack för kaffet, tänkte redaktören som tänkt sig att plugga lite som en trevlig hobby vid sidan om jobbet under en termin, för att få tid att fundera över vad som verkligen är värt något i livet.
Nu försöker jag hinna med att jobba vid något enstaka tillfälle - enbart för att kunna betala hyran - när inte Graham Greene, David Lodge, George Bernhard Shaw och de andra författarna kräver all uppmärksamhet. Kompisar? Före detta. Möjligen.
Och fladdrar det i skallen kring någonting som inte har med studierna att göra är det i drömmarnas värld. Nattetid.
Jobbigt? Visst. Men inspirerande? Definitivt! Slalomfärden i akademikernas värld är en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan. Även om jag närmar mig textanalysens snåriga buskage med skräckblandad förtjusning, varit nära att nicka till (vilket somliga faktiskt gör även på den här nivån!) under fonetikens och grammatikens ibland lite väl detaljrika föreläsningar och aldrig någonsin kommer våga avslöja för läraren i uppsatsskrivning att jag arbetat 18 år på en tidning stortrivs jag med det hektiska livet jag trodde för länge sedan var ett avslutat kapitel.
Och tillfället att träffa nya människor, med annorlunda syn på saker och ting, skadar inte heller.
Tänk om jag så småningom, precis som en av universitetsadjunkterna, skulle möta varje ny arbetsdag med hundraprocentig entusiasm och ett leende som aldrig verkar vilja försvinna.
"Is everyone happy so far?" undrar han minst ett par gånger under timmarna av tonande vokaler, diftonger, allomorfer, partitiver och gud vet allt vad vi borde ha lärt oss nu och ingen i församlingen kan låta bli att smittas av den positiva inställningen.
Jotack, åtminstone en är fortfarande glad och tacksam över en oförglömlig tid.
Så jobbar vi med nyheter