<I>Urspårat:</I> En äkta irländsk frukost
Foto:
Den gälla stämman från nedervåningen får mig att dra täcket över huvudet och börja tänka på vad jag gör här. Ögonen är grusiga och min enda önskan är att få ligga kvar och frukost är det sista jag längtar efter. Jag har inget val. Jag kan inte börja första morgonen hos en okänd familj i ett annat land med att säga att jag inte vill ha någon frukost. Någonstans surrar de välkända orden, ta seden dit du kommer. Jag snubblar nedför trappen och sätter mig vid bordet.
- Cecilia, nu ska du få något verkligt gott, äkta irländsk frukost.
Gott, tänker jag och tittar försiktigt runt bordet. Har jag satt mig på fel plats? Hon kan väl inte mena att de söndersockrade flingorna i den ljumma mjölken ska vara så enormt goda. Sakta för jag den ena skeden efter den andra mot munnen och kommer på mig själv att tänka på hur mamma gjorde när jag var liten. En sked för mamma, en sked för pappa... Det lyckas ganska bra och efter en halvtimme lassar jag in den sista tuggan och ler belåtet och säger att jag aldrig ätit något så gott.
- Nu kommer det bästa. Ta inte i tallriken den är varm, säger hon samtidigt som en tallrik med mat som kunnat mätta hur många som helst ställs fram.
- Det här är som en middag i Sverige, säger jag försiktigt och ångrar mig genast.
Ta seden dit du kommer och ät, säger jag till mig själv. Snart har jag glömt det. Jag tänker f-n inte ta någon sed dit jag kommer. Hur mycket jag än tuggar tycks lasset inte minska. Jag som nästan aldrig överhuvudtaget äter frukost hemma ska nu få i mig en fettdrypande middag bestående av bacon, ägg, korv och potatiskaka. Förbannade torra potatiskaka. Ju mer jag tuggar desto segare blir den. Typiskt irländskt. Det som var charmigt hemma har nu blivit en plåga.
- Är du inte klar än? Jag tänkte du skulle få en kopp te och en chokladbit nu.
Ännu mer. Mer än hälften är kvar på tallriken och det går absolut inte att få ner en smula till. Om ändå människan kunde försvinna så jag kan slänga det, tänker jag. Naturligtvis slår hon sig ner och ska prata. Nu kräver hon en konversation på engelska också! Potatiskakan växer i takt med hemlängtan. Två månader. Är detta vad jag ska göra hela min tid i Belfast? Tillbringa den vid frukostbordet i kamp med den torra potatiskakan. Efter 45 minuter får jag min chans då kocken går på toaletten och jag går till papperskorgen.
Något hände efter några dagar och något hade framför allt hänt när jag var hemma i Sverige igen. Jag kom på mig själv med att längta efter bacon på morgonen. I somras, fem år senare, åkte jag tillbaka till Belfast. Det viktigaste under resan var att varje morgon gå på café för att äta en äkta irländsk frukost.
Så jobbar vi med nyheter