<i>Urspårat</i>
Foto:
Men min tjej är en ambivalent karaktär som inte låter sig övertygas av triviala saker som stark kärlek (vi har fortfarande inte tröttnat på varandra), slösaktighet (vi betalar två hyror, två elräkningar, två teleräkningar och bara tanken på alla pengar vi kan spara vid ett gemensamt boende får den här krönikören att fundera på att erbjuda vilken god vän som helst dela rum) och praktiska ting som gemensam shopping, tvättning och städning.
Dessutom så lyckligt lottade att vi kan prata jobb med varandra utan att bli uttråkade, vi gillar samma musik, dricker samma öl, skrattar för det mesta åt samma skämt och stöttar samma fotbollslag.
Tydligen räcker det inte. Än.
- Älskling, säger jag. Vi flyttar dit du önskar, möblerar som du vill och det finns ingenting utom dekodern till teven som vi inte kan göra oss av med. Prydnadstrollen som ska föreställa golfare åker ned i en låda vid din minsta vink. Lovar!
- Jag vet inte riktigt. Vi har det bra som det är nu. Det känns som ett stort steg för mig, jag har inte varit sambo tidigare. Inte på riktigt.
- Inga problem, säger jag som kraschat fler förhållanden än Kenny Bräck cartbilar. Ingenting förändras. Eller inte mycket. Och tar vi inte chansen får vi aldrig svaret på om vi verkligen passar ihop eller inte.
- Det är klart, men det är rätt skönt att veta att det finns en lya att åka till om någonting händer. Vi kan ju bli osams eller så. Eller hur?
- Jovisst, men vi har ju levt tillsammans i nio månader och ingenting har ju hänt än och skulle det gå åt pipan, vilket gud förbjude, kan vi förhoppningsvis lösa de problemen då. Det är väl ingen skillnad mot nu, förutom att ditt namn står på dörren och att du får betala halva hyran istället för hela?
- Vi kanske inte visat varandra de mörka sidorna, invänder hon.
Varje (?) kvinnas mardröm tycks vara en lönnfet karl som varje lördag "måste" se Tipslördag och som bara kliver ur soffan för att fylla på pilsner eller gå på muggen. Den bilden har funnits. Helt skev var den inte heller.
- Okay då, erkänner jag. Det kommer finnas dagar när jag likt en vanlig man kräver att få se en match och tar på mig matchtröjan igen. Men det blir bara vid speciella tillfällen. Och mina usla matvanor har du sett. Värre än grismackorna jag vräker i mig på morgnarna blir inte sambolivet.
Kanske har min prinsessa ändå mjuknat efter övertalningsförsöken. Ett besök hos en ekonomisk rådgivare, en frivillig runda på Kamprads snabbvaruhus och ett halvt löfte om att flytta en klädbyrå måste väl anses som en vink om att stora saker är på G. Eller tolkar jag signalerna galet?
Men rädslan hos människan kan ta sig olika skepnader, så mycket har jag förstått. Själv har jag alltid darrat inför uppgiften att tala inför andra, de flesta brukar svara döden eller svåra sjukdomar. IFK Norrköpings stjärnforward Antti Sumiala oroar sig bara för en ynka detalj: att inte göra mål på fotbollsplanen.
Så talar en skyttekung.
Så jobbar vi med nyheter