<I>Ungas bokhörna:</I> Stina - strandens sakletare
LENA ANDERSSONBoken om StinaRabén & Sjögren
Det bästa Stina vet är att leta efter fynd på stranden; som konstiga burkar, fjädrar och fina pinnar. Vittja näten på morgnarna är en annan spännande syssla. "Som ett lotteri" tyckte Stina. Hon gillar även att äta fisken och erbjöd sig att diska efter. Jaså, sa morfar. Det sa han ofta och det betydde att han hört vad Stina sagt.
En kväll när de sagt på sjörapporten att det skulle bli storm, låtsades Stina vara trött och färdig för bädden. I stället gick hon helt sonika ut för att se och möta stormen. Morfar upptäckte den tomma sängern, gick ut och ropade och hittade en rädd och frusen Stina. "Kära barn, inte duger det att sitta här i en storm", sa morfar och lyfte upp Stina. "Du är ju genomvåt - och det är jag också. Nej nu går vi hem och börjar om från början." Utrustade med oljerockar och sydväst går de ut igen, allt för att Stina ska få se en riktig storm. Då gör hon ett storfynd.
I andra delen hälsar de på en god vän till morfar - Stortruten. Han är nog inte riktigt frisk, för han ligger mest i sängen och är ledsen. Med honungssmörgåsar får de i alla fall upp honom . Han kommer i berättartagen och välter nästan bordet i sin iver och ger Stina en balja som han åkt i på det stora havet. Stina undrar hur han kunnat få plats i den men han heter väl inte Stortruten för inte.
En bok om varm och förtrolig vänskap, om lyssnandets förmåga och om ensamhet som kan bli till sjukdom. Vardagsysslor och dramatik blandas. Njuta kan man av att titta på de känsligt utförda akvarellmålningarna i milda nyanser. De är gjorda i en sorts lätthet som bara den riktigt drivna konstnären lyckas med.
Så jobbar vi med nyheter