Inte längre bäst i Sverige

Bob hund var Sveriges förmodligen bästa liveband när de stod på sin topp i slutet av 90-talet och de första skälvande åren på det nya millenniet. Det är en stämpel som fortfarande följer bandet även om mycket vatten har flutit under broarna sedan dess.Det går inte att argumentera med explosiva scenframträdanden i Hultsfred eller klubbar så svettiga att de tvingats till sanering efter att bob hund avlagt visit. Skåningarna var sjukt bra en gång i tiden, så är det bara. Men på något sätt har hela musik-Sverige fastnat i villfarelsen att Bob hund är Sveriges bästa liveband nu och för alltid. Hyllningarna har aldrig slutat hagla, även om de blivit mer och mer slentrianmässiga med åren.Bob hund är inte Sveriges bästa liveband längre. Torsdagskvällen på Hugos är ett bevis så gott som något på det.Till stor del har orkestern sig själv att skylla. Deras styrka har egentligen aldrig varit det egna låtmaterialet, men numera envisas de med att släpa fram låt efter låt från halvdana plattan "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk" som kom tidigare i år. Det är möjligt att låtarna fungerar på skiva, men stöpta för bob hunds intensiva liveform är de faktiskt inte och den stora publiken håller sig förståeligt nog ganska avvaktande.Under konsertens inledande del består spänningen i vad alltid lika karismatiske sångaren Thomas Öberg ska säga mellan låtarna snarare än låtarna i sig. Det är sävligt och faktiskt ganska platt. Trots att "Ska du hänga med? Nä!" kastas ut tidigt som en liten publikfriare.Öberg är annars den stora behållningen den här kvällen. Han skämtar och dansar, ger sig av ut på bardisken och står konstant med sitt maskbeprydda ansikte strykande tätt under taket. Han är fortfarande den spelevink som satte bob hund på kartan en gång i tiden. Sånginsatsen är, och har alltid varit, så där, men scenutspelet är lysande.Konserten når annars sin topp när orkestern brakar in i en infernaliskt pumpande "Ett fall och en lösning". Låten som på något sätt kommit att bli symbolen för bob hund som liveband är sig lik. Bandet manar fram den där gnistan och intensiva energin som vi vet finns där inne någonstans. Synd bara att den inte blixtrar till lite oftare. Det hade de nyare låtarna behövt.Extranumren har en del gott att bjuda med stora nummer som "Jag rear ut min själ" och "Nu är det väl revolution på gång?", men när bandet spelar "Världens bästa dåliga låt" är det precis så det känns. När lite av magin gått förlorad för Bob hund blir bristerna i låtmaterialet tydliga. Bandet som var bäst är det inte längre.

Information till våra läsare

Inte längre bäst i Sverige