<I>Musik:</I> Gästspel av hög kvalitet från vänorten Linz
De GeerhallenBruckner Orchester LinzDirigent: Dante AnzoliniSolist: Michael Martin Kofler, flöjtMusik av Martucci, Feld och Mahler
Orkestern har en stor och mäktig klang med volym och kraft både i smått och stort.
<b>Bäst före paus</b>
Ytterligheter i karaktär plockas fram och får fritt spelrum men ändå klingar den stora orkesterkroppen homogent, som ett enda instrument, när det är som bäst. Absolut på topp var orkestern före paus när det gällde klangprakt, intonation och styrning. Då framfördes Martuccis Notturno och Felds Flöjtkonsert. Mahlers 1:a symfoni som framfördes efter paus passade inte lika bra i den mastiga symfonin som i det övriga programmet.
Konserten inleddes med orkesterversionen av Martuccis lilla pianostycke Notturno. Den framfördes med varmt återhållen men djupnande klang. Den stillsamma musiken fick liv, mycket tack vare dirigenten Anzolis målande ledning där en öppen och generös hållning fick råda.
Felds Flöjtkonsert gick rakt ut till åhöraren och satt sig kvar efteråt. En aning svår att genrebestämma, men rolig att lyssna på. Flöjtisten Michael Martin Kofler gick ut hårt i den aggressiva starten, styrde snabbt upp det hela och höll sedan i tre långa och omfattande satser utan att tappa skärpan det minsta.
Det gjorde dock publiken, som envisades med att applådera mellan satserna.
Den första satsen var omfattande. Orkestern spelade koncentrerat med tight, ljus klang och mycket välspelat i alla snabba växlingar. På något sätt var det som en stafettpinne som vandrade mellan solist och orkester. Överlämningarna skedde utan minsta mankemang och ett robust, grovkornigt flöjtsolo kunde poleras av orkestern och vice versa. Flöjten plockade upp orkesterkroppens intentioner och omtolkade det till en sirlig soloslinga. Solisten hade närvaro och mål för sitt spel. Ljuva flöjtklanger blandades med kärvare tongångar, allt med samma glöd och frenesi.
<b>Falskt nu och då</b>
Andra satsens mycket tunga och massiva klanger fick plats att bre ut sig. Trots det kärva innehållet blev musiken rofylld att lyssna på. Den tredje satsens fartiga och muntra musik fångade upp impulser från när och fjärran och Kofler spelade fortfarande med samma gnista och täta, nästan uppsluppna klang.
Efter paus spelades så Mahlers 1:a symfoni. Den första satsen spelades med intensitet och det fanns ett väldigt flöde i orkestern som varmt och behagligt plockade fram även det minsta och obetydligaste. Här fanns några riktiga djupdykningar i volymen, både upp och ner. Andra satsen tryckte på med väldig kraft från alla håll och spelades lagom framtungt. Dock kantrade det i den tredje satsens Broder Jakob-parodi, som blev rejält falskt både nu och då. Ett tag undrade jag om det av avsiktligt, t ex i träblåset och att tanken i så fall var att dra parodin till sin yttersta spets. I så fall lyckades det men jag förstod inte poängen.
Väl framme vid finalen slogs jag av dirigenten Anzolinis goda kontakt med orkestern. Vilken tydlighet och vilka snygga avslut! Det resulterade i ett mäktig final på en maffig konsert.
Så jobbar vi med nyheter