Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

<I>Musik</I> En sorglig Bachafton

JULORATORIET av J.S. BACH
De Geerhallen Norrköping
Norrköpings Symfoniorkester
Musikaliska Sällskapets Kammarkör
Bel Cantokören
Instudering: Michael Bruze
Solister: Ingela Bohlin sopran, Katija Dragojevic mezzosopran, Anders J. Dahlin tenor Peter Harvey, baryton
Dirigent: Robert King

Kultur och Nöje2002-12-07 00:00
ANNA SKÖLDH
Jag var i De Geerhallen i torsdagskväll och hörde del 1, 2, 5 och 6 ur Bachs undersköna Juloratorium, men det kunde jag lika gärna låtit bli och i stället stannat hemma med CD:n som ljud-sällskap. Ett oratorium som framförs på en konsertscen är i sig en omöjlighet. Var finns sammanhanget, inramningen och det naturliga blickfånget? Stan är full av katedraler som har allt detta gratis, nu blev det mezzosopranens vackert röda klänning som blev mitt sällskap.
Dirigenten Robert King presenterade en röra av olika klang- och stilideal och mitt lyssnaröra blev inte klok på vad som gällde. Därför blev körens insats allmänt underlig och svajig. Visst, man sjöng tydligt och efter notbladet och för det mesta efter dirigentens intentioner, men inte var det helgjutet. Vare sig beträffande klangbild , dynamik eller intonation. Färskt i minnet har jag nu framförandet av Händels Messias härförleden, där samma kör lyfte sig till den högsta divisionen. Redan den jublande inledningskören fick en platt, spretig karaktär och sedan ville det sig inte alls. I koralerna blev det något mer gung, men vid flera tillfällen satt inte tonarten förrän en bra bit in i texten.
På något sätt kändes samarbetet mellan orkester, kör, solister och dirigent ofärdigt, eller så hade man ingen medhöring som det heter i pop-sammanhang. Dock var solistkvartetten överlag hyfsat överens med sin uppgift, men här mer än när det gällde kören saknade jag den naturliga, varma och självklara akustiken från kyrkorummet. Det slet och drog och trots att orkestern följde dirigenten ville det inte gå ihop sig.
Däremot hade solisterna bra röster för ändamålet. Basen Peter Harveys mörkt mjuka och behagliga stämma värmde på i både arior och recitativ. Tenoren Anders J. Dahlin sjöng prydligt och välartikulerat med rejält omfång. Sopranen Ingela Bohlin hade svårt att nå ut men i de högsta ariorna lyckades hon briljera med änglasång från höjden. Ändå var det mezzosopranen Katija Dragojevic som räddade föreställningen och bar historien framåt. Hon hade ett flöde i sången som tilltalade och hennes klangrika stämma värmde på. Det hon sjöng blev angeläget och hennes register kunde tänjas med bibehållen lyster. Duetten med flöjten gav mersmak.

Den lilla, tajta orkestern slet hårt hela kvällen med att följa dirigenten men samtidigt få till det med sångarna - ingen lätt uppgift uppenbarligen. De spelade finkänsligt men samtidigt med fart, fläkt och fräschör. De hade helt enkelt greppat Bach och det kändes bra med den raka, direkta spelstilen. De olika soloinsatserna som vandrade runt klingade pålitligt och generalbasen satt där den skulle. Men det kan inte hjälpas - kvällen var en besvikelse.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje