<i>Musik:</i> Bohème som tog andan ur oss
La Bohème, PucciniGästspel Kungliga OperanDe Geerhallen, NorrköpingNorrköpings SymfoniorkesterDirigent: Alberto Hold-GarridoKungliga Operans KörBarn från Adolf Fredriks musikklasser
Konsertanta framföranden kräver allt och lite till av de medverkande - ett krav som de gästande uppfyllde med råge. Egentligen var det nog inte de enskilda sångarnas röster och arior som mest fick det att lyfta, utan mer det oerhört tighta samspelet solisterna emellan. De kunde sina roller och sina sånger och kunde kosta på sig att spela ut hela registret för att berätta historien. Historien, den om Mimi och Rodolph och deras kärlek som slutar med Mimis sorgliga död, är i sig inte mycket till berättelse och kan lätt bli pekoral. Men rollfigurerna kändes äkta och det var inte svårt att förstå tankar och känslor bakom den undersköna melodierna, fast texten framfördes på italienska.
<b>Solklar</b>
Sara Olssons Mimi var helt solklar. Hur skulle annars Mimi framföras om inte just så enkelt, stilrent och helt otvunget som nu skedde. Hennes röst är varm och alldeles lagom mullig med en fast kärna. Varje ton, varje ord, ja varje känsla gick ut över De Geerhallen, över både stor orkester och i samspel med övriga sångare. Dessutom blev hon allt bättre varefter operan utvecklades och till slut blev hennes sång liksom genomskinlig.
Akt 1 och 2 bådade gott för samtliga medverkande, men det var först efter paus som vi riktigt förstod att just så här ska det låta. Theodore Green som Rodolphe var kanske ingen hjältetenor och före paus var det tveksamt vartåt det lutade. Men framme vid duetten i tredje akten märktes hur han liksom intog sin roll, rösten fick både botten och varm klang och den eventuella bristen på höjden kompenserades mer än väl av just lystern.
<b>Uppiggande</b>
Johan Edholm som Marcel hade både röst och utspel för sin roll. Just hans säkerhet på scenen och musikaliska kontroll gav hans roll en fräsch framtoning. Hans insatser både solistiskt och i olika konstellationer fyllde ut och värmde på. Uppiggande och musikaliskt fruktbart fungerade samspelet med hans älskade Musette, knipslugt spelad av äkta primadonnan Lena Hoel. Det gick helt enkelt inte att missa hennes närvaro på scenen. Klädd i en illröd kreation och med en röst som kan skära genom glas blev hon en redig kontrast till Sara Olssons vardagligt enkla Mimi.
Även de övriga solistrollerna med John Erik Eleby som Colline, Ola Eliasson som Schaunard och Magnus Lindén som Benoit och Alcindore föll in i helheten med charm och röstkvaliteter värdigt Kungliga Operan. Röster som var för sig klingade galant och i samklang med helheten satt perfekt - vad mer kan man önska.
<b>Styrka</b>
Därtill kan läggas att operakören och barnkören från Adolf Fredrik sjöng så att det hördes upp till högsta balkong med en textning som inte lämnade någonting att önska. Dessutom direkt på slagen, snabbtänkt och med ett tryck som gav en häpnadsväckande styrka.
Dirigenten Alberto Hold-Garrido mejslade fram en helgjuten Bohème när han plockade fram maffiga teman och höll ihop orkesterns transportsträckor med stor kunnighet och känsla.
Så jobbar vi med nyheter