Imagen är det viktigaste som finns

Fast jag tror man måste göra bort sig och skämma ut sig ibland, precis som man behöver begå misstag. Annars lär man sig inget. Och livet går väl ut på att utvecklas och att ständigt lära sig nya saker? Vissa händelser får konsekvenser och förhoppningsvis lär man sig att agera annorlunda nästa gång. Folk överlag är livrädda för att göra fel. Man är rädd för att sticka ut ur mängden och göra något opassande. Man går runt och är livrädd . Det hela blir ett heltidsjobb där det gäller att hålla huvudet högt och göra allt rätt efter punkt och pricka. Minsta felsteg och man är långt ifrån perfektion. Det är då det blir jobbigt. Man scratchar på sin egen image. Imagen är det viktigaste som finns - eller? Härom dagen diskuterade jag tillsammans med lite vänner den ständiga söndagsångesten. Ångesten över vad folk ska tycka om en och hur illa man tycker om sig själv om man agerat utanför den vanliga banan. Man kanske tar en öl för mycket på krogen, man kanske säger fel sak till en person för att man är nervös. Man kanske råkar fastna med klacken i spårvagnsspåret och det första som slår en är inte "tur att jag inte gjorde mig illa" utan " hoppas ingen såg.. " För nåt år sen ramlade en kvinna omkull mitt i stan. Hon var onykter och folk gav blanka fan i henne. "Det är nån annans problem". Kvinnan ligger där och kommer inte upp, folk går förbi och ser detta men vågar inte hjälpa henne för de är så rädda för vad folk runt omkring ska tycka. Jag vill inte helgonförklara mig själv men det första som slog mig var att springa fram och hjälpa henne. För mig är det självklart, och i mina ögon är det "pinsammare" att inte göra något. Det jag vill förstärka i detta är vikten av att våga göra bort sig, våga agera utanför ramarna, att skita i vad folk tycker och inte ha söndagsångest dagen efter krogen. Även om du halkade, sa något dumt eller hälsade på fel person så är det INGEN SOM BRYR SIG. Folk är för upptagna med att oroa sig för vad de själva gjort och sagt. Dessutom, hur tråkigt vore inte livet om man inte gjorde bort sig då och då? När man väl gett "händelsen" lite tid så lär man sig att ha tillräckligt med självdistans och då kan man bjuda på det hela och göra det till något roligt att berätta för vänner. Bjud på er själva, det måste man, livet blir tråkigt annars. Om man hakar upp sig på nåt som har hänt så tänk på detta citat, ett av världens mest slentriana " Vad gör det om hundra år? " Dessutom, om man vågar göra bort sig så har man antagligen så pass bra självkänsla och är så självsäker att man kan bjuda på det, och dessutom är det attraktivt. Man måste ta saker med en nypa salt, man måste våga. Som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta säger: "Annars är man bara en liten lort".

Information till våra läsare

Imagen är det viktigaste som finns

Att göra bort sig är något av det mänskligaste man kan göra. Ändå är det extremt ångestladdat. Vad har man sagt? Gjort? Vilka såg? Vad tycker de/han/hon om mig nu? Känslan av att hela ens värld kanske rasar.