Karla bor i Staden men har sina rötter i Byn, där morbröderna Knut och Brynolf bor. Karla slits mellan de olika hemmen och vet inte riktigt var hon hör hemma.
Kanske ingenstans.
Det är en enkel vardagshistoria som förs framåt av små, små händelser. Ett snett leende. En blick som varar under bråkdelen av en sekund innan den slås ner. Fingrar som trummar mot köksbordet. Morbröder som anser att slalom är till för fjompar och skattesmitare, men till slut ändå letar reda på de gamla slalomskidorna och skjutsar Karla till backen. Tystnad. Boken är enkel, men ändå stor. De små händelserna sätter stora känslor i gungning hos Karla och känslorna förs skickligt över till mig när jag läser.
Sinnestämningar och tankar förändras i takt med att Karla växer upp. Mot slutet, när hon går igenom tonåren, kompliceras både språket och berättarformen. Ingenting är självklart och allting åtföljs av frågor och funderingar, precis som i verkligheten. Det känns verkligt. Aldrig någonsin har övernattningar, snöbollar och svikande kompisar varit så verkliga. Och jag känner igen mig.
Jag känner igen hur vänner blir annorlunda, hur det är att dras mellan olika saker, jag känner igen hur det är att växa upp. Och jag känner igen hur morbröderna representerar det som är gammalt och lite konstigt. De skulle kunna vara min mormor eller farmor, som sitter vid köksbordet och pratar gammalt, klirrar med kaffekoppar och ritar små teckningar i marginalen.
Det handlar om att växa upp med olika kulturer och inte riktigt höra hemma någonstans. Det handlar om förståelse och att till slut hitta sig själv. Det är svårt, men Karla är stark och kämpar vidare.