<I>Gästkrönika</I> Kajornas (k)liv
Wiwi Samuelsson
Foto:
När jag ändå var tvungen att bygga om delar av det nya (gamla) hus som jag flyttade till för drygt ett år sedan så bestämde jag mig också för att installera en krisspis, dvs. en vanlig vedspis, som man kan koka kaffe och soppa på när all elektricitet är utslagen. Eftersom det hade stått en kökspanna i det där hörnet i köket så trodde jag inte att det skulle vara särskilt komplicerat. Det började också rätt bra med att jag hittade en renoverad Husqvarna från 30-talet på Spiscenter i Norrköping. Den kostade styvt 6 000 kronor vilket jag i det läget fann prisvärt. (Föga anade jag då ...) Men sedan var det slut på flytet.
Till att börja med tog det närmare tre månader innan muraren dök upp för att sätta in spisen. När han sedan öppnade det igenmurade hålet i skorstensstocken och prövade draget med en cigarettändare så fanns det inget drag. Lågan darrade inte ens. Med hjälp av en spegel och en ficklampa instucken i skorstenspipan avslöjades, någon meter upp i pipan, ett gediget byggt kajbo. Det tog muraren ett bra tag att försöka riva den stomme av tusentals och åter tusentals pinnar, som de idoga kajorna spänt fast kors och tvärs mellan väggarna i skorstenspipan.
När han var färdig stirrade jag på den osannolika högen med pinnar som låg på köksgolvet och undrade stillsamt: Vet kajorna redan från början exakt hur långa pinnar de ska ta med sig hem eller kan de på något sätt bryta av dem i rätt längd? Och hur tar de sig egentligen upp och ner från det där boet som låg minst fyra meter ner i skorstenen? Muraren hävdade bestämt att kajorna dyker ner i pipan och när de ska upp går de med ryggen mot den ena väggen och tar spjärn med fötterna mot den motsatta. Kan det vara sant det? Jag måste bestämt skriva till något naturprogram och fråga och dessutom ta reda på hur de får upp ungarna.
Sen måste jag också få veta hur de bär sig åt när de gjuter den betongplatta som kröner det halvmetertjocka bjälklaget av pinnar. För det rör sig verkligen om en ordentlig betongplatta, ca 8 cm tjock, lätt skålad på uppsidan och helt avpassad för att täcka hela skorstenspipan. Tacka sjutton för att det inte var något drag. Ovanpå den bäddar de sedan mjukt och varmt för sina små.
När muraren hade lyckats forcera även detta hinder tände han en liten rökgranat för att kolla vilken skorstenspipa det egentligen handlade om. För ni ska inte tro att skorstenspipor alltid går rakt upp. De kan lika gärna gå kors och tvärs och det gjorde mina. Men det värsta var i alla fall att det inte bara rök ur en skorstenspipa utan ur två! Pipan var alltså otät och måste nu tätas genom "säckdragning".
Det var en ny omständlig procedur där pipan först måste rengöras och en vinsch monteras på skorstenen. Därefter dras en säck täckt med ett tjockt lager keramisk massa långsamt upp genom skorstenspipan. Den keramiska massan kletar fast på pipans väggar och i bästa fall blir pipan därefter tät.
OK, den blev tät och spisen kom på plats. När sotaren sedan hade inspekterat och provtryckt anläggningen tände jag förväntansfullt den första brasan den kväll när sonen mellanlandade för en fransysk visit. Det sprakade och susade så muntert i vedspisen och vi enades om att krisspisar i alla fall har hög mysfaktor. Sedan stirrade plötsligt sonen stint på det 60 cm breda utrymme bredvid järnspisen, som ska rymma min vanliga elspis (för det får ju vara någon måtta på mysandet). Han gick målmedvetet efter en tumstock och kontrollmätte och konstaterade sedan triumferande: 58 ca! Det var det jag tyckte!
Dagen därpå kom räkningen på 25 300 kronor. Blir det inte total el-kollaps den här vintern så blir jag olycklig. Och i vardagsrummet står elspisen och ser vilsen ut mellan två ärvda rokokostolar medan jag sedan tre veckor väntar på att muraren ska komma tillbaka. Något sådant skulle aldrig hända en kaja.
Så jobbar vi med nyheter