<I>En ny bok:</I> Långt mellan människorna på Anttis landsbygd
Gerda AnttiLivet skriver kapitelBonniers
Gerda Antti. FOTO: ULLA MONTAN
Foto:
I många hus bor bara sommargäster. När fritidsfolket drar in till stan på hösten kommer tjuvarna.
Människorna har försvunnit. Hundarna har blivit fler. De kvarboende är rädda och skaffar hundar till skydd.
Romanen är en monolog där en sjuksköterska berättar. Hon bor där i byn och pendlar fyra mil till jobbet på sjukhuset i stan.
I allt det vardagliga finns så mycket att berätta om. Det är sonen i samhället som gifter sig, får barn och skiljer sig. Eller rättare sagt frun vill skilja sig. Hon får barnet med sig och sonen är nedbruten. Barnet hamnar långt bort i ett annat land och det blir svårt att träffa fadern.
I moderns värld är sonen ofelbar. Svärdottern har hon aldrig gillat. Och sedan att hon var ute med en annan då hon sade att hon var på konferens. Dessutom hade hon sonen med sig ibland, farmors underverk, det var skandal. Att inte myndigheterna bryr sig och låter fadern få barnet vid skilsmässan!
Det är maken som plötsligt dör. Helt överraskande. Hon blir ensam. Det är tur hon har hundarna.
Hon träffar en man som säljer läkemedel på sjukhuset. De träffas, hon får veta att han är gift och har barn. Hon kan ändå inte motstå, ibland följer hon med på resor till andra länder. Hon vet att hon gör precis samma sak som sonens hustru gjorde. Men hon tycker hon kan trösta sig med att här är det i alla fall vuxna barn.
Även den mannen dör, i cancer, hon går ibland ifrån sin egen avdelning och hälsar på honom då han ligger döende på sjukhuset.
I byn är det hembygdsföreningen och kyrkokören. Något annat finns inte. Teve, tidningar och radio gör ändå att världen kommer in i den by som försvunnit. Sjuksköterskan Vera funderar över det som händer i världen. Hon är ofta rädd och förfasar sig över hur världen utvecklat sig.
Hon funderar över kritiken mot sjukvården. Hon tycker de som klagar mest och högljuddast är de som aldrig vårdats. De som ligger inne på sjukhuset är tacksamma och klagar inte. Hon förstår inte riktigt det som skrivs i tidningarna, hon som jobbar i vården har en annan bild.
Livet går vidare. Bilfärderna till jobbet, tiden med kollegerna, hem igen till ensamheten i det stora huset. Det är så stilla, tur att hon har hundarna. För det är långt till närmsta granne i 2000-talets glesbygds-Sverige.
Gerda Antti skriver nära talspråket, hon berättar som om hon skulle redogöra för dagens händelser för någon nära anhörig. Det är lättillgängligt men samtidigt något man inte lägger på minnet.
Så jobbar vi med nyheter