Hoppas att grupp- arbeten blir omoderna
Det började redan i grundskolan. Man blev tilldelad något käckt ämne som man skulle ta sig an tillsammans med två, tre klasskamrater. På den här tiden var mitt motstånd förvisso inte så stort som i dag. Oftast kunde vi enas om att dela upp ämnet och var och en ta varsin bit. I ordets rätta bemärkelse blev det därför aldrig egentligen ett grupparbete. Det var därför det var uthärdligt.
Det var det dock inte alls när jag kom till en folkhögskola. I folkhögskolans värld handlar allt om arbete tillsammans i mindre grupper. Hela tiden. Det kan även här handla om att sökta fakta om ett speciellt ämne. Det kan vara diskussioner kring varierande ämnen. Det värsta är att det till och med kan handla om att tillverka en halmbock tillsammans. På en journalistutbildning. Höjden av glädje på en folkhögskola är när man lyckas genomföra grupparbeten som är klassöverskridande. Jobba tillsammans alla på hela skolan är fint, man bygger broar och man lär känna varandra. Då kan man tydligen ordna grupparbeten kring precis vad som helst.
En annan typ av grupparbeten är lekar och det är nog ändå det mest hemska. Då heter man visserligen inte grupp utan lag. Här finns inga gränser för vad man kan göra. Det handlar om lekar på oerhört hög nivå, som att hoppa runt i en säck, balansera ett ägg i en sked som man har i munnen eller kasta några bollar i en hink. Det här görs egentligen överallt i samhället. I arbetslivet springer vuxna människor runt och fjantar sig i banala tävlingar. För att lära känna varandra, heter det. Man får veta mycket om en annan människa genom att se den hoppa runt i en säck.
Det känns skönt att jag i alla fall ännu får skriva gnälliga krönikor på egen hand. Nu hoppas jag bara på att grupparbeten snart blir hopplöst omoderna.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!