Kriget mellan de goda "autoboterna" och maktgalna "decepticonerna" är inte över. Efter att ha sett Michael Bays tredje film om de gigantiska, bilförklädda superrobotarna och deras mänskliga vänner, känns det i hela kroppen att jag har bevittnat en strid.
Mina armar är slut, nacken ömmar och jag inser att det var ungefär två timmar sedan jag tog ett ordentligt andetag. Ja, "Transformers 3" bjuder på minst lika mycket hisnande, snabba actionscener som sina föregångare. Robotar blir snabba bilar som blir till robotar igen. En skyskrapa sågas av på mitten, människor sprängs i bitar och Chicago blir till en helvetisk krigszon. Det är, som sig bör, spännande nästan hela tiden.
Men hur är det då med manuset, som fick kritik efter både ettan och tvåan? Är det omöjligt att göra en vettig film som baseras på ett gäng 80-talsleksaker?
Kanske inte. Handlingen har blivit snäppet bättre. De onda decepticonerna är tillbaka med sluga planer, och när autoboterna och deras vapenbröder människorna behöver varandra som mest, märker de att det finns förrädare hos båda "raser".
Då hjälten Sam Witwicky (Shia LaBoeuf) dessutom tvingas välja mellan att rädda världen eller sin kärlek, blir det riktigt intressant. Att göra månlandningen 1969 till en kuliss som döljer det verkliga uppdraget - att utforska ett enormt rymdskepp med livsavgörande last, som har kraschlandat på andra sidan månen - fungerar förvånansvärt bra. Sådana referenser kommer troligen få publiken att faktiskt minnas storyn den här gången.
Inte bara explosionerna, bilarna, Rosie Huntington-Whiteleys plutmun, hennes kritvita kavaj som förblir vit genom alla strider och de perversa, "skojiga" smårobotarna med hår. Nej, töntiga och banala scener till trots har "Transformers" utvecklats i rätt riktning. Brukar du digga Transformers-filmerna? Då lär du gilla den här.