Hjälp, jag är rädd för poiliser!
David Iwung
Foto: Fotograf saknas!
När försvinner känslan att man är en seriemördare varje gång lagens väktare landar i ens synfält?
Det är konstigt.
Jag skakar tänder, blir kallsvettig och ber en stilla bön så fort en polisman uppenbarar sig.
Jag har ett prickfritt förflutet (nej, jag torskade utan lyse på cykeln en gång förresten) men får samma obehagliga känsla varje gång.
Scenariot är detsamma: jag tvingas att tänka efter "Vad gjorde jag nyss?".
I går?
Eller har de lyckats att få fast mig på film för något som hände efter för en tid sedan?
Att jag ens tvingas tänka efter borde vara ett svar så gott som något - jag är lika oskyldig som en nunna i ett kloster. Men det är väl ingen inbillning att konstapeln i fråga patrullerar i min närhet?
Det är väl ingen tillfällighet att den jättelika batongen vid han/hennes sida har mitt namn skrivet med feta stora bokstäver?
Och det kan väl knappast vara en tillfällighet att de ser ut att vilja sy in mig och plocka med mig till stationen för "ett snack".
Det finns säkert någon psykologisk djupare förklaring till min ogrundade rädsla.
Bra mycket mer trovärdig än mitt dåliga samvete för de alldeles för sent återlämnade böckerna till biblioteket.
Och säker mer vattentätt än mitt samma dåliga samvete efter att jag gick mot grön gubbe i fredags.
Jag är jävligt nyfiken på att höra förklaringen för det är en pinsam situation. Att det lyser skyldig som synden så fort en polisbil rullar in i samma kvarter.
De är ju trots allt där för att "protect and serve" - skydda och hjälpa (grovt översatt) som det står på polisbilarna i det stora landet i väst.
Mest naturligt vore (väl) om den fascination man har som barn med tiden utvecklas till uppskattning för det polisen gör. De är ju där ute på gatorna för dig och mig.
Men mest för mig känns det som.
Hade en polisman bett mig att rabbla upp personnumren på samtliga invånare i Mjölby kommun hade jag lytt blint.
Och gett dem respektive skonummerstorlek också.
Hade samma polis sagt att tomten finns hade jag inte ifrågasatt hans uttalande för en nanosekund. Och skrivit min första önskelista på 19 år.
Det kan låta överdrivet, sjukt och larvigt.
Men that?s me.
Jag går från en simpel, harvande journalist till att toppa FBI:s tio mest eftersökta män på en sekund.
Jag gör det utan att bryta mot en regel, lag eller bestämmelse.
Det räcker att en polisman uppenbarar sig.
Hjälp mig, snälla.
Så jobbar vi med nyheter