Historiskt möte som ger klanger
Imaginistiskt kvinnohuvud, 1946. Dansande kvinnor, symbolladdade fiskar, i ett janusansikte, en kvinnobild där Max Walter Svanberg såg skönheten och det förgängliga. Lån från Malmö konstmuseum.
Foto:
Det finns hur mycket text som helst om de stora - Lennart Rodhe, Karl Axel Pehrson, Arne Jones, Olle Bonniér, Lage Lindell, Pierre Olofsson och inte så mycket text men likväl finns hon där, Randi Fisher. Dessutom finns de här konstnärerna väl representerade på Norrköpings konstmuseum, men till utställningen är ändå det mesta inlån.
Imaginisterna, de som blev en följd av de surrealistiska drömmarna, gjorde inte lika stort väsen av sig, så var det också en skånsk företeelse. Men nog känner vi till Max Walter Svanberg, C.O. Hultén, paret Gösta Kriland - Gudrun Åhlberg, Anders Österlin, Bertil Lundberg som oförglömlig lärare på grafikskolan Forum i Malmö, Bertil Gadö - men han försvann snart från den svenska konstscenen.
Nu återfinner vi dem, tillsammans och med verk som inte visats här tidigare, ett möte som sjunger och där man ständigt kan hämta ny kunskap, om verken, tiden, konsten, sig själv.
Som hur Anders Österlin i sina tunna målningar fyllda med djup färg, ändå genomskinliga, berättar om en värld, hur Max Walter Svanbergs sköna pärlmosaik visar hans ungdoms fascination av de tidigaste kristna madonnabilderna i Ravenna, tiden krymper, historien knyts samman. Imaginisterna hade nära kontakt med Cobragruppen som med sin färg och naivistiska formexplosion låg nära, de i sin tur kunde noga både Miro och Klee, spåren upptäcks till ens förtjusning. Här ges god plats för en längtan till erotiken, till sagan - till mycket som satt trångt i Malmö på 40-talet där kriget hindrade kontakter och influenser. Det var 1941 och gruppen ställde ut utan att få någon förståelse, men fortsatte, styrkta av fler medlemmar, av poeten Ilmar Laaban och andra. Klar gräns gällde mot Halmstadgruppen - de räknades till de mer akademiska och bärare av religiösa symboler. Konkretisterna sågs som ett hot. Mot fantasin, rörelsen och själva konsten.
Några slutade, andra kom till och i ett försök till beskrivning talar Hultén och Svanberg om att imaginisterna i motsats till surrealisterna inte eftersträvar direkt chockverkan utan vill åstadkomma en mer progressiv, långsam, påverkan. Ytterst ska vi se verken som fantasieggare.
1957 upplöstes gruppen. Då hade de haft en rosad utställning i Lund (-54), då kunde publiken tala om frottage, (som när man lägger en slant under ett papper och suddar med mjuk penna), dekalkomani (mest Kriland) som handlar om att man häller färg vid ena kanten på ett glas och pressar ett papper, slumpen får göra bilden - som visserligen kan bearbetas senare, om fotogram där ett fotopapper utsätts för något föremål eller en bild, så ett glas och belysning under några sekunder, det kan upprepas och bilden växer fram då man penslar på framkallningsvätskan, effekterna blir rika.
En lika intellektuell som experimentell rörelse, av oerhört värde i sin tid.
De konkreta hörde mer till Stockholm, de skydde sådant som liknade kotteri, det var kritikerna som myntade gruppnamnet. Här känner vi väl både Arne Jones med bl.a. Spiral åtbörd och självaste Krumelur, museets logotyp av Pierre Olofsson och så smidigt kan vi fortfarande se Olle Bonniérs Plingeling och Lennart Rodhes mönsterrörelser och trianglar. Konkretisterna, så viktiga i den offentliga konsten, stora verk som var avsedda att möta en ny och bred publik, särskilt Jones talade om konstens sociala uppgift, Pierre Olofsson säger rakt ut att det gäller "att lära folk ett nytt sätt att se på tingen". Lage Lindells plastiska figurer, som flera av de andra kan man se hur deras bilder korsas, genom tiden och idéerna, de hade en gemensam stark lärare som X:et. Den enda kvinnan, Randi Fisher, visar ett pacifistiskt engagemang med Stridvagnshelvetesgap från 1948.
Karl Axel Pehrsons delfiner i svart/vitt har också tagit ett hopp från Moderna museet för att förnöja Norrköpingspubliken, en av pärlorna, ett av alla skäl till att inte missa ett besök på Konstmuseet före 23 maj. Senare får man ta sig till Malmö för att uppleva samma fest.
En pendang till konkretisterna visa Jacob Dahlgren, en installation där man kan roa sig med att kasta pil - någonstans träffar man säkert eftersom en hel långvägg är täckt med piltavlor. Den heter I, the world, things, life. Det är Dahlgren som gjort en sorts grov kommentar till Baertling i museets park.
Så jobbar vi med nyheter