Då var det högt tempo, mycket glamour och ganska ytlig underhållning som stod på programmet i DeGeer-hallen. När Shirley kommer tillbaka på egen hand är scenen mindre, arenan betydligt mer intim och agendan en helt annan.
Nu är hon ute på egen hand, uppbackad av sitt eget band och talar om precis vad hon själv vill. Det säger sig självt att det blir lite mer mänskligt och jordnära än när hon trängs med kamrater som Måns Zelmerlöw och Sonja Aldén.
"Gokväll mitt namn är Shirley Clamp" är en föreställning där Shirley sjunger sina mest populära låtar och i skämtsam ton (därmed inte i avsaknad av allvar) reflekterar över livets vedermödor i form av den blygsel hon led av i unga år, artistskapets baksidor och rollen som småbarnsmamma på dagis. Bara för att nämna några.
Jo visst, Robert Wells får sig en och annan vänskaplig känga han också.
Showen är varm och humoristiskt. Shirley har en tendens att slå över i det flamsiga, men bjuder ändå mestadels på den humor som hon med glädje spritt omkring sig som kommentator under Eurovision Song Contest. Det känns hemtamt på något vis.
Tycker ni att jag hakar upp mig på innehåll och budskap? Det kan ha att göra med att Shirley Clamp pratar minst lika mycket som hon sjunger. Men visst, det bjuds på en hel del musik den här kvällen också.
Rösten är det inget fel på och många av de sånger Shirley Clamp väljer att plocka fram är känslosamma och vackra. "Den långsamma blomman" och "Jag fick låna en ängel" berör båda två, liksom en naken Alanis Morissette-tolkning.
Det är inget fel på bandet i sig, samtliga medverkande är fullblodsmusiker ut i fingerspetsarna, men uppställningen med bas, drumbox och piano samt en körsångerska känns lite tunn. Det blir extra tydligt mot slutet när Clamps rivigare nummer "Att älska dig" och "Min kärlek" ska levereras. Lite mer tryck i ljudet hade inte skadat, även om spelemännen givetvis gör så gott de kan.
Shirley Clamp solo på Skandiateatern är en hemtrevlig historia. Inget som kommer gå till historien som tidernas helkväll, men i alla fall ett ärligt försök att underhålla och samtidigt möta publiken i en intim atmosfär. Det räcker långt.