● Hela Fatboys väsen skriker ut att det här är en liveband som ska agera på trånga scener i dunkla lokaler där skrikiga neonskyltar står för majoriteten av belysningen.
Inte under en kylig och och bitvis stålgrå himmel på en glest befolkad innergård.
Det är inte dess rätta element.
Gruppen har nött asfalt både som kompband till andra artister och med eget material och det är något som omedelbart märks. Fatboy är oerhört samspelta när de kablar ut sin rockabillycountry. De är som en maskin - en svängig maskin.
Att sångaren Thomas Pareigis diggar Elvis tar det ingen längre stund att lista ut. Hans imponerande sångstämma drar ständigt åt just det hållet och där han helt klädd i vitt tornar upp sig framför sina svartklädda bandkamrater finns dessutom visuella kopplingar.
Han sjunger rent av en melodi betitlad What Would Elvis Do? och är lite kronan på verket i Fatboys svängiga leverans där låtar som Way Down Low, Draggin The River, Overdrive och Bad News From Pretty Red Lips trängs om utrymmet.
Men skickligt framförande, en duktig sångare och några lugna andningspauser till trots, bandet känns inte riktigt motiverade. Det låter bra, men känns lite geistlöst och blir efter en stund enahanda.
Gänget radar upp sina välspelade låtar utan att det riktigt hettar till.
Min fot stampar konstant takten mot stenbeläggningen och jag nickar gillande, men samtidigt blir jag lite trött på Alf Östlunds hamrande ståbassträngar och Thomas Pareigis djupa sångleverans.
Det är bra, men inte särskilt spännande.
Det som imponerar till en början blir efter en stund lite för enahanda.
Lite som det där obligatoriska telefonsamtalet gamla gifta par känner sig nödgade att ringa på kvällen när de är på olika ort. Det är välkommet, trevligt och hemtamt, men samtidigt lite slentrianmässigt.
Så känns Fatboy.